Jag och Anna var i fredags med runt till fyra olika skolor i närheten av Kitale. Vi hade blivit medbjudna av Juliet, en färgstark kvinna som ansvarar för ”Farmers of the future” på Kitalekontoret och dagens uppdrag var att ”värva” nya skolor att jobba med. Fältpersonalen som jobbade i området hade förberett en liten lista med de skolor som hade minst resurser och var prioriterade för att börja arbeta tillsammans med.
När vår vita jeep kom inrullande på en av skolgårdarna blev det ett otroligt liv – det är inte vanligt att det kommer besökare till skolan, och ofta första gången det kommer två vitingar.
Vårt lilla sällskap blev visade in till rektorn för skolan, efter att vi hälsat på alla lärare, och vi kunde i lugn och ro förklara vårt ärende. Allt är väldigt mycket mer formellt och artigt här än vad man är van vid hemifrån Sverige. Det är väldigt viktigt att alla presenterar sig och överallt får man skriva in sitt namn i gästböcker.
Rektorerna lyssnade noga på beskrivningen av projektet och frågade frågor om vad det skulle innebära. Någon var orolig för att skolans tomt var för liten för att kunna rymma några träd, andra undrade vad som skulle krävas av dem och ännu någon annan undrade om de kunde få hjälp att göra någonting åt den lilla förorenade sjö som låg intill deras skola. Vi-skogens personal svarade sakligt på alla frågor och förklarade att om skolan accepterade erbjudandet och tackade ja till samarbetet så ska man ordna ett möte där lärare och föräldrar samlas för att prata om vilka saker som bör prioriteras på just deras skola. Det var en lyckad dag och alla fyra skolorna som vi besökte tackade ja till att börja samarbeta med Vi-skogen!
Dagens starkaste intryck fick jag på den andra skolan vi besökte; Binyenja R.C. school. Den skolan hade någonting som kallades ”special needs unit”. Barn med ”special needs” hade ett eget klassrum och en egen lärare; Monica S. Wekulo. Två pojkar kunde inte sitta still och hade troligtvis någon slags hjärnskada. Man sa att de var "mental" - ett ord som i mina öron låter lite väl hårt, men det sades inte på ett elakt sätt, det var mer bara ett konstaterande. Det var även några elever som inte alls hade lika stora problem.
En liten blind pojke vid namn Ayub fick komma fram och känna på oss. Jag satte mig på huk så han skulle kunna känna på mitt hår. Han höll hårt i min ena hand samtidigt som han fingrade på min fläta med den andra.
Längst bort i klassrummet satt en äldre pojke och iaktog oss stilla. Monica förklarade att han var döv. Jag kände att jag ville presentera mig för honom och eftersom jag har läst lite teckenspråk på gymnasiet tänkte jag att det inte skulle vara så svårt. Runt om i klassrummet fanns alfabetet upphängt och jag insåg snabbt att det inte var samma tecken som det svenska teckenspråket. Samwel, som han hette, gick igenom det kenyanska teckenspråkets alfabet tillsammans med oss och jag kunde sedan bokstavera mitt namn. Samwel var nyfiken på var vi kom ifrån och han hade en trasig kartbok framför sig där vi kunde peka ut Sverige. Han tittade på kartan med stora ögon.
Ute på den kenyanska landsbygden har man det inte lätt om man är annorlunda på något sätt. Det är inte alla skolor som har en ”special needs unit” och även om det kändes lite konstigt att man grupperat ihop de barn som var tydligt förståndshandikappade med en blind och en döv pojke, så var det ändå otroligt värdefullt att de fick extra hjälp. Samwels föräldrar hade under många år bara låtit honom sitta hemma. De har antagligen trott att det inte finns någonting han kan duga till. För att kunna kommunicera över huvud taget är det ju otroligt viktigt att han lär sig teckenspråk, men också att han lär sig skriva och läsa! Jag tipsade läraren om att ordna ett litet anteckningsblock till Samuel som han alltid kan ha med sig och på det sättet kommunicera med människor omkring honom. När nu Vi-skogen börjar jobba i skolan ska man hjälpa och motivera även dessa barn, få dem att inse hur långt de kan nå, att de kan lära sig olika saker som de kan försörja sig på och att de har rättigheter – precis som alla andra barn!
Och som Juliet sa när vi satt i jeepen på väg därifrån: Det ska bli roligt att jobba i den här skolan. Samuels föräldrar kommer att bli förvånade och stolta över sin son!
/Ida
 |
| På Binyenya R.C. school finns en "special needs unit" där barn med speciella behov får extra hjälp. På bilden syns Ayub Simiyu (blind), Samwel Wekesa (döv), Ian Kachenja (slow learner) och deras lärare Monica S. Wekulo. |
