tisdagen den 21:e februari 2012

Alla barn ska med! (Eller: En blind, en döv och två muzungus)

Ni som följer bloggen vet att Vi-skogen jobbar med skolbarn i ett projekt som heter ”Farmers of the future”. Det är något som alla grupper har bloggat om tidigare, och här kommer ännu ett inlägg om skolbarn!
Jag och Anna var i fredags med runt till fyra olika skolor i närheten av Kitale. Vi hade blivit medbjudna av Juliet, en färgstark kvinna som ansvarar för ”Farmers of the future” på Kitalekontoret och dagens uppdrag var att ”värva” nya skolor att jobba med. Fältpersonalen som jobbade i området hade förberett en liten lista med de skolor som hade minst resurser och var prioriterade för att börja arbeta tillsammans med.
När vår vita jeep kom inrullande på en av skolgårdarna blev det ett otroligt liv – det är inte vanligt att det kommer besökare till skolan, och ofta första gången det kommer två vitingar. 
Vårt lilla sällskap blev visade in till rektorn för skolan, efter att vi hälsat på alla lärare, och vi kunde i lugn och ro förklara vårt ärende. Allt är väldigt mycket mer formellt och artigt här än vad man är van vid hemifrån Sverige. Det är väldigt viktigt att alla presenterar sig och överallt får man skriva in sitt namn i gästböcker.

Rektorerna lyssnade noga på beskrivningen av projektet och frågade frågor om vad det skulle innebära. Någon var orolig för att skolans tomt var för liten för att kunna rymma några träd, andra undrade vad som skulle krävas av dem och ännu någon annan undrade om de kunde få hjälp att göra någonting åt den lilla förorenade sjö som låg intill deras skola. Vi-skogens personal svarade sakligt på alla frågor och förklarade att om skolan accepterade erbjudandet och tackade ja till samarbetet så ska man ordna ett möte där lärare och föräldrar samlas för att prata om vilka saker som bör prioriteras på just deras skola. Det var en lyckad dag och alla fyra skolorna som vi besökte tackade ja till att börja samarbeta med Vi-skogen!

Dagens starkaste intryck fick jag på den andra skolan vi besökte; Binyenja R.C. school. Den skolan hade någonting som kallades ”special needs unit”. Barn med ”special needs” hade ett eget klassrum och en egen lärare; Monica S. Wekulo. Två pojkar kunde inte sitta still och hade troligtvis någon slags hjärnskada. Man sa att de var "mental" - ett ord som i mina öron låter lite väl hårt, men det sades inte på ett elakt sätt, det var mer bara ett konstaterande. Det var även några elever som inte alls hade lika stora problem.

En liten blind pojke vid namn Ayub fick komma fram och känna på oss. Jag satte mig på huk så han skulle kunna känna på mitt hår. Han höll hårt i min ena hand samtidigt som han fingrade på min fläta med den andra.

Längst bort i klassrummet satt en äldre pojke och iaktog oss stilla. Monica förklarade att han var döv. Jag kände att jag ville presentera mig för honom och eftersom jag har läst lite teckenspråk på gymnasiet tänkte jag att det inte skulle vara så svårt. Runt om i klassrummet fanns alfabetet upphängt och jag insåg snabbt att det inte var samma tecken som det svenska teckenspråket. Samwel, som han hette, gick igenom det kenyanska teckenspråkets alfabet tillsammans med oss och jag kunde sedan bokstavera mitt namn. Samwel var nyfiken på var vi kom ifrån och han hade en trasig kartbok framför sig där vi kunde peka ut Sverige. Han tittade på kartan med stora ögon.

Ute på den kenyanska landsbygden har man det inte lätt om man är annorlunda på något sätt. Det är inte alla skolor som har en ”special needs unit” och även om det kändes lite konstigt att man grupperat ihop de barn som var tydligt förståndshandikappade med en blind och en döv pojke, så var det ändå otroligt värdefullt att de fick extra hjälp. Samwels föräldrar hade under många år bara låtit honom sitta hemma. De har antagligen trott att det inte finns någonting han kan duga till. För att kunna kommunicera över huvud taget är det ju otroligt viktigt att han lär sig teckenspråk, men också att han lär sig skriva och läsa! Jag tipsade läraren om att ordna ett litet anteckningsblock till Samuel som han alltid kan ha med sig och på det sättet kommunicera med människor omkring honom. När nu Vi-skogen börjar jobba i skolan ska man hjälpa och motivera även dessa barn, få dem att inse hur långt de kan nå, att de kan lära sig olika saker som de kan försörja sig på och att de har rättigheter – precis som alla andra barn!

Och som Juliet sa när vi satt i jeepen på väg därifrån: Det ska bli roligt att jobba i den här skolan. Samuels föräldrar kommer att bli förvånade och stolta över sin son!

/Ida
På Binyenya R.C. school finns en "special needs unit" där barn med speciella behov får extra hjälp. På bilden syns Ayub Simiyu (blind), Samwel Wekesa (döv), Ian Kachenja (slow learner) och deras lärare Monica S. Wekulo.


 

fredagen den 17:e februari 2012

Små solpaneler av stor betydelse

Det var året 2010 som Cyriacus och Douina installerade en 13 x 7 cm stor solpanel i sitt hus. Lite större än ett kuvert har denna panel inneburit stora förändringar för familjen. Trots storleken är det tillräckligt för att generera nog med el för att ha sex lampor tända. Förr drev de sina lampor med en generator som slukade två liter bensin om dagen, sent på kvällarna hade de lyktor som brann på paraffin a la en halv liter. Numera är kvällarna stillsamma och barnen slipper få i sig den giftiga röken medan de sitter och pluggar i lugn och ro. Med en lampa utomhus kan de även hålla koll på sitt foder som annars ovälkomna djur gärna äter upp.


Rent ekonomiskt har de gynnats av att införskaffa solpanelen för 180 000 tanzanisk shilling. En liter bensin kostar mellan 2500-3000 och en liter paraffin kostar 2200 shilling. Räknat på lägsta kostnad så uppgår kostnaderna på 150 000 plus 33 000 vilket innebär att solpanelen tjänar in sig redan första månaden.

Douina tror att solpaneler är sällsynta ute på landsbygden för att tillgången är dålig och kunskapen bristande. Samt att priset på 180 000 (756 SEK) är avskräckande för många fattigare bönder.

/Maurits

torsdagen den 16:e februari 2012

Evelyne och Daudi planterar barnbarnens naturskog

Evelyne och Daudi är pensionerade sedan flera år. Paret odlar en bit jord i höglänta, nordvästra Tanzania och har hela tiden barnbarnen i åtanke. Klimatförändringarna har dock slagit till och regnet blivit opålitligt. Vattnet har blivit otillräckligt och paret har bevittnat hur träd skövlats för ved eller snabba pengar. Landskapet är inte längre vad det var, regnvattnet har börjat rinna ovanpå den torra och rotlösa jorden utan att infiltrera. I början av året är dessutom torka ett månadslångt faktum.

Trots klimatförändringar och förlängda torrperioder planterar Evelyne och Daudi trädplantor, men de är tvungna att arbetar hårt för deras överlevnad. Paret planterar en skog för barnbarnen att ärva. Daudi virkar bananfiber runt plantornas rötter och planterar alltsammans i jorden. Bananfibrer absorberar och lagrar vatten. Evelyne häller vatten i plastflaskor, sticker hål på deras korkar och riktar mot plantorna. Därefter tar hon bananfiberremsor och viker över flaskorna så att vattnet däri skyddas från solen. Parets viljestyrka ska bli en naturskog!

Foto: Maurits Otterloo

Foto: Maurits Otterloo

Foto: Maurits Otterloo



måndagen den 13:e februari 2012

Komposttillverkning bland bananbladen

 I regionen Karagwe, Tanzania träffar vi kvinnogruppen Mafanikio. Gruppen bildades februari 2011 och med hjälp av Vi-skogen har de lyckats organisera sig. Via Vi-skogens lokala fältskola för jordbrukare har de lärt sig flera nya tekniker i hur de kan förbättra sina gårdar för att uppnå högre skörder. Dagen till ära ska de gemensamt göra en kompost på en av medlemmens bananfält. Detta för att lära ut till alla gruppens medlemmar hur man skapar en kompost. Efter detta kommer de bedriva en kampanj där de i mindre grupper går emellan varandras gårdar och gemensamt skapar komposter. Detta för att idag ersätta utgiften av att enbart köpa kodynga på marknaden som de idag gödslar sina bananer med.

Att bygga kompost är hårt arbete, först gräver man en grund grop som fylls rikligt med gräs. Därefter tillsätter man först rester av bananträd och kodynga. Detta täcks efteråt med först aska och därefter jord. Detta upprepas ett par gånger innan man har fått en redig hög. Därefter fuktar man jorden och täcker med torrt gräs som toppas av stora bananblad som ska skydda från solen.



Första steget är att tillsätta organiska rester, i detta fallet består det främst av sönderhackade bananstammar.


Därefter tillsätts kodynga som man har erhållit från en av medlemmarna.

Kodyngan följs av att man strör massa aska över de organiska resterna och kodyngan.


Därefter ska den nuvarande komposten täckas med tort gräs för att underlätta processen samt tillsätta ytterligare näring till komposten.



Vatten sprids för att fukta komposten vilket hjälper processen.
Efter detta upprepas handlingarna med matrester, kodynga, aska, tort gräs samt att man fuktar.

De pinnar som omgärdar komposten är till för att hålla den kompakt, när det närmar sig mot slutets binder man fast dessa med torra löv.





I komposten sticker man också in en redig pinne ut som kvinnorna kan använda för att kolla hur komposten går. Detta eftersom pinnen värms upp av energin som bildas när komposten "arbetar".

Jord tillsätts för att skynda på processen.









Till sist täcker man med bananlöv för att skydda från solen.


Att arbeta tillsammans underlättar och komposten står klar efter en dryg timmas slit.


/Maurits

torsdagen den 9:e februari 2012

Honung till en get...

 Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om fördelarna med att producera honung i kombination med agroforestry, och det trillade in en förfrågan om att få se de färdiga foldrarna som jag arbetat med. Så här är två foldrar om honungsproduktion, den ena är en förenklad version som fokuserar på hur mycket pengar som går att tjäna på honungen och den andra är mer informativ och innehåller mer information om hur man kan gå till väga praktiskt om man vill börja producera honung. Siffrorna är lite olika eftersom foldrarna tar upp exempel i olika skala.





Jag har ett gäng till foldrar på gång, som jag arbetar med just nu. Bland annat en om en wood saving stove och en som handlar om köksträdgårdar. En wood saving stove kan på bara två år resultera i tillräckligt stora besparingar för att ha råd med en hel mjölko! De är inte riktigt klara än, men är på god väg.
 
/Isabelle

tisdagen den 7:e februari 2012

Svampaffärer


Här om dagen följde jag med Julius och Ildephonse ut för att kontrollera några nya maskiner som ska kunna hjälpa bönder att öka produktionen av matsvamp. Vid ett industriområde några mil utanför Kigali finns en stor lokal där de har dessa maskiner och dessutom använder dem flitigt. Något som direkt slog mig var de många olika stegen som krävs.
Den första maskinen maler ner materialet som svampen sedan ska växa i, vilken består av bland annat majs och spån.
Sedan flyttar de vidare materialen till blandaren som rör runt de olika komponenterna för att få en jämn mix.
Nästa steg är att packa ner det mixade materialet i mindre påsar. Julius berättar för mig att det i vanliga fall tar en dag för den snabbaste arbetaren att packa 400 påsar. Medan den här maskinen packar 100 påsar på 15 minuter.
Tillsammans kostar dessa maskiner runt 70 000 svenska kronor vilket är en väldigt stor investering här nere.
Men efter man packat materialet i mindre påsar så ska dessa steriliseras genom att ångas vilket är ett krävande och varmt jobb. Detta för att inte det ska finnas onödiga bakterier som kanske förstör svampen i ett senare stadie.
När de är steriliserade och klara förs de sedan in till nästa steg i processen där de tillsätter svampsporer. Men dessa porer är farliga att inandas och måste därför appliceras i ett skjutskåp med pipett.
Sporerna kan de utvinna från extra koncentrerade svamppåsar eller köpa från ett lokalt labb.
Sista steget innan de kan sättas i jorden är att de ska ligga och ”mogna” i ca. en månad.
När de väl kommit i jorden kan de skördas ungefär var tredje vecka och kan skördas ungefär 6-7 gånger per påse.

Det är en lång process men kan med rätt ledning och styrning inbringa en bra förtjänst då de även kan sälja färdig mix, mix i små påsar, ”befruktade” påsar och färdig svamp till restauranger och andra bönder.
 
/Rikard

måndagen den 6:e februari 2012

Femton tunnland möjligheter

I fredags var jag och besökte en riktig storbonde. Han heter Jim och bor några kilometer utanför Kisumu, vid kullarna upp mot Kitale. Ett väldigt fint område, lite svalare och skönare än Kisumu, fast tyvärr nästan helt utan skog. Den har huggits ner använts upp av lokalbefolkningen som brasved och byggmaterial.


Jag följde med Rose, som är fältrådgivare i det området, och egentligen var det för att jag ville lära mig mer om hur en bonde gör när hen planerar sin gård. Det blev visserligen mer av en rundvisning av gården och en del visionerande, men det var kul det med. 


Jim tillhör inte Vi-skogens målgrupp, vilke utgörs av småskaliga jordbrukare, där småskaligt definieras som att bruka fem tunnland eller mindre. Jim har 15 tunnland, alltså en stor gård med östafrikanska mått. 


- Gården köpte jag som ung, i slutet av 80-talet. Men jag började bruka marken så smått först 1993, berättar Jim för mig. 


Jim är lite arketypen av en entreprenör.
Sedan dess har det gått sakta framåt. Framför allt eftersom han inte ens bonde på heltid, utan jobbar som lärare på universitetet, och under några år har bott i USA där hans hustru fortfarande bor. Men nu vill han satsa helhjärtat på gården och hans dröm är att inom en snar framtid vara bonde på heltid.


- En god vän till mig från USA var här och hälsade på, och sa till mig att jag sitter på en guldgruva. Nu inser jag också det och vill lära mig att bryta det guldet, säger Jim entusiastiskt.


Och visst finns det möjligheter, idag utnyttjas inte på långa vägar gårdens fulla potential. Men planer finns det gott om, och det är här Vi-skogen kommer in i bilden.


Huvudagendan bakom besöket var för Rose och Jim att diskutera möjligheterna att starta upp ett så kalla Farmers Learning Centre på Jims gård. Ett sådant center finns inte i Kisumu, och Jims skulle i så fall vara det första. Det skulle vara ett ställe som är lätt tillgängligt för andra bönder, och som inte ligger i stan. En plats dit bönder (varande och blivande) kan komma för att få ny kunskap och nya idéer, lära sig tekniker och metoder att använda hemma, samt få inspiration och motivation att fortsätta med jordbruket.


Jim, Rose och tuppen.


- Ett stort problem här är att folk ser ner på bondeyrket, särskilt unga. De tror att det inte lönar sig att vara bonde och förknippar det med fattigdom och kanske svält. Istället söker de sig till staden i hopp om att få ett jobb där, förklarar Rose.


- Den här bilden av jordbruk och landsbygd vill jag försöka ändra på. Det stämmer inte. Bara en enda bra mjölkko kan ge dig mer pengar än att ha ett jobb inne i stan. Men många använder ineffektiva metoder, eller satsar på fel verksamhet, och misslyckas på grund av det, säger Jim.


Förhoppningsvis kan ett Farmers Learning Centre hos Jim ändra på den saken och bidra till ett ökat intresse för jordbruk och hjälpa till att motverka den rådande urbaniseringstrenden.


/Hannes


Här är lite bilder från rundturen på gården.


För bara några årtionden sedan var dessa steniga kullar täckta av skog.

På gården fanns kycklingar...

...och till och med kaniner.

Den rådande torrperioden går hårt åt grödorna.
Inte ens ananasen trivs.


Jim hade anlagt en biogasanläggning...

...som förser hushållet med gas till bl a matlagning.

Detta är en handdriven knivmaskin som hackar foder till djuren.

Så här kan en fiskdamm se ut. De här innehöll Tillapia och Catfish.

Så här kan en fiskdamm se ut som inte ännu är klar, men på god väg att bli.

Jim hade hittat friskt källvatten på sin gård.
Här ser vi en av källorna.

Jag fick smaka och det var första gången jag drack
obehandlat kranvatten här nere. Fantastiskt gott!
Rent kranvatten är nog det jag saknar mest från Sverige.