Vi-skogens blogg från Afrika

Plantera mera

2012-03-10T23:20:00.000+01:00

Även den största skog börjar med det minsta frö. Det är märkligt när man tänker på det. Hur kan ett stort, majestätiskt träd komma från ett enda litet frö? Men så är det. Varje träd börjar med ett frö.

Det är därför frön, och planteringen av dessa, är en central del i Vi-skogens arbete. Jag fick häromdagen följa med ut på en trädplanteringsdag för olika bondegrupper utanför Kisumu. Vi besökte sammanlagt tre olika grupper, där alla fick en kort introduktion till de olika fröna och sedan få se hur man går tillväga när man planterar dem.
Här nedan följer ett bildreportage från dagen.

Bönderna rustar sig inför planteringen

Och fröer delas ut

Det är viktigt att informera om egenskaperna hos de olika trädsorterna, så att bönderna vet vilka de bör plantera.

Sen är det bara att skrida till verket.

Jorden är torr och hård

Att hacka och gräva här är en krävande uppgift

Och alla ska naturligtvis hjälpa till

Kompostberikad jord tillsätts för att öka tillväxten (trädens alltså)

När hål och diken är grävda är det bara att börja plantera

Vissa träd, som sesbania, sås i långa rader i fältet.

Medan andra planteras var för sig i enskilda små gropar.

När man väl har planterat är det viktigt att inte glömma vattna!

Precis som träd behöver även såna här små frön näring, kärlek och en bra miljö för att växa och bli stora!

Det här blir mitt sista inlägg från praktiken här på Vi-skogen i Kenya. Tiden går fort. På onsdag lämnar jag Kisumu och åker med resten av praktikanterna till Nairobi där vårt plan hem till Sverige väntar.

Det har varit en spännande och lärorik tid här, men det känns samtidigt bra att snart komma hem också. Jag har ju hört att det börjar våras därhemma, och det vill man ju inte missa. Nu blir det plantering i det nordiska klimatet som väntar istället!

Tills nästa gång,
Hannes

Frukt kan göra stor skillnad!

2012-03-07T07:55:00.011+01:00

Häromdagen träffade jag Immaculée Mukandori som är ordförande för en kvinnogrupp i Rwanda. Hon arbetar tillsammans med 8 andra kvinnor och en man i gruppen Rudashayatuamura. Tillsammans odlar de bland annat kassava, majs och en frukt som kallas trädtomat.

- Vi valde att plantera just trädtomat för att de är lätta att odla, kan ge oss en stor skörd och frukterna kan säljas dyrt, berättar Immaculée.

Jag och Rikard har stött på trädtomater, eller japanska plommon som de också kallas, allt mer på sistone, och brukar passa på att köpa ett gäng på den lokala marknaden. Det är inte omöjligt att vi köpt frukter som kommer just från gruppen Rudashayatuamura, de brukar nämligen distribuera den frukt som inte säljs direkt från gården till just den marknaden vi oftast handlar på. Trädtomaten är, trots namnet, inte särskilt lik en vanlig tomat. Den är oval i formen och i moget tillstånd är den mörkröd. Om frukten delas ser den ut ungefär som passionsfrukt, med massor av små kärnor som är omslutna av ett geléaktigt fruktkött.

Trädtomaten är väldigt vanlig här i Rwanda, den förekommer även i Uganda och Kenya men inte alls i samma utsträckning. Smaken på trädtomat påminner som röda vinbär, och frukten är populär att bland annat tillverka juice av när den inte äts som den är. Särkilt barn brukar tycka om den syrliga frukten som också är väldigt nyttig då den innehåller mängder av vitaminer och höga halter järn.

- Vi fick tillgång till plantorna och lära oss ta hand om dem via Vi-skogen, förklarar Immacuelé.

Just nu är frukten ännu inte mogen, men mellan juli och oktober kan i genomsnitt 5 kilo frukt skördas från ett enda träd. Det innebär en möjlighet att tjäna stora pengar då ett kilo frukt säljs för ungefär 10 kronor.

Rudashayatuamura bildades för 4 år sedan, vilket var samtidigt som samarbetet med Vi-skogen inleddes. Gruppen arbetar inte bara med att odla grödor gemensamt, de har också fått träningar gällande mikrofinans och i hur sticklingar och plantor bäst tas om hand för att maximera skörden. Det allra bästa med samarbetet är just att hon och hennes grannar nu arbetar tillsammans, tycker Immacuelé.

- Att vara en grupp som arbetar tillsammans är lättare än att arbeta själv, förklarar hon.
Nu kan vi hjälpa varandra med de dagliga uppgifterna, och stötta varandra. Dessutom har gruppen gjort det möjligt för oss att köpa utrustning till gården och betala skolavgifter lättare än tidigare tack vare träningarna gällande sparar- och lånetekniker, fortsätter hon.

Gruppen hoppas att, via de mikrofinansiella aktiviteterna, snart kunna köpa loss marken de gemensamt odlar på. Just nu hyr de marken, och gruppen skulle ha möjlighet att göra ännu större vinster genom att själva äga marken. Därefter hoppas de kunna expandera sitt arbete ytterligare, något som verkar vara möjligt att uppnå inom en snar framtid.

Text och foto: Isabelle Strengbom

102- åring med gröna framtidsdrömmar

2012-03-06T09:27:00.008+01:00

Odeta Namatovu Boneye bor på en höjd i byn Bweruga. Landskapet är kalhugget, böljande med våtmarker. På grund av politiska oroligheter flydde Odeta från Burundi till Uganda på 50- talet. Jorden dåförtiden var bördig och rotationsjordbruk dominerade. Skogarna var djupa.

- Vi odlade lokala grödor, sorter som idag inte längre finns kvar, säger Odeta.

I slutet av 60-talet började jorden bli dålig och insektsangreppen vanligare. Skogarna hade börjat huggas ned. Vindarna fick härja fritt.

- Det är politikernas fel. Så fort de får makt blir de korrupta, börjar ge bort och avverka skogarna, fortsätter hon.

Odeta är stark. Hennes ögon livliga trots begynnande gråblå nyanser. Hennes händer bär tydliga spår av sekellångt slit. Hon upprepar gång på gång sitt budskap till dagens och kommande generationer,

- Plantera träd!

Text: John Bärj
Foto: Maurits Otterloo

Radikala terasser

2012-03-05T09:06:00.001+01:00

Terasser (trappodling) i Rwanda är en mycket viktig del av det jordbruk som Vi skogen förespråkar här. Detta är på grund av att det just är de "tusen kullarnas land" och att ett av de stora problemen i Rwanda är att näringen försvinner ner från kullarna med regnen och transporteras vidare bort av floderna. Med hjälp av terasser kan man hindra detta och hålla kvar både jord och näring bättre.

Vi var häromdagen ute tillsammans med Vi skogen personal och några Vi skogen bönder för att besöka ett område där de har byggt en ny sorts terasser. Det första området är bredare terasser där de ska kunna ha enklare maskiner för att effektivisera jordbruket.

Det speciella med det andra området var att de var på områden man tidigare undvikit att odla på för att det varit för brant.

/Rikard

Joseph ser fram emot att samarbeta med Vi-skogen

2012-03-01T16:12:00.001+01:00

Joseph Habimeza bor i Rwanda tillsammans med sin fru och sin 2-årige son. Han odlar majs och kassava tillsammans med de andra medlemmarna i sitt kooperativ. Joseph är ordförande för en grupp med omkring 300 bönder.

- Vi har gått samman och odlar numera majs och kassava gemensamt. På så vis kan vi öka vår skörd, berättar Joseph.

Joseph Habimeza är förväntansfull
inför samarbetet med Vi-skogen

Josephs grupp är i startgropen för att inleda ett samarbete med Vi-skogen, och kontraktet skrevs under häromdagen. Fram tills idag har de samarbetat med ett förbund som kallas INGABO, en förening som tränat gruppen angående bland annat genusfrågor, jordbruksmetodik och ledarskap. INGABO är en av de nya samarbetspartners Vi-skogen fått tack vare det konsortium som inleddes i år. Genom denna sammanslutning når Vi-skogen till fler grupper än förut, på så vis kan de utöka sin arbetsinsats och etablera samarbeten i nya områden.

- Det är bra att Vi-skogen kommer hit, de kan visa oss hur vi ska motverka jorderosionen, lära oss hur vi kan gödsla marken på bästa sätt samt berätta mer om nyttan med olika träd förklarar Joseph.

Joseph har för närvarande bara fruktträd på sin gård, något han skulle vilja ändra på. Han vet lite om hur agroforestryträd kan användas, men han har inte tillgång till att plantera några på sin gård.

- Jag skulle vilja veta mer om vilka träd jag kan mata mina djur med, producera timmer av och så vidare, berättar Joseph. Det kan Vi-skogen lära mig mer om, och de hjälper mig också att få tillgång till plantor som jag kan plantera hemma, avslutar Joseph med ett leende.

/Isabelle

Agroforestry innebär långsiktig planering

2012-02-29T14:30:00.000+01:00

Att planera ett agroforestry-system är inte den enklaste saken i världen. Många faktorer spelar in och påverkar varandra och de olika delarna kan kombineras i oändlighet.

Jag följde för ett par veckor sedan med en fältrådgivare när han höll en workshop på gårdsplanering med en bondegrupp här i närheten av Kisumu. Det var en interaktiv och kreativ process där bönderna dels fick utbildning i vad som är viktigt att tänka på när man planerar för agroforestry på sin gård, och dels fick börja skissa på hur deras gårdar såg ut nu och sedan diskutera vad som skulle kunna implementeras (bilder nedan).

När det gäller agroforestry finns det aldrig en universell lösning att tillämpa, varje system måste skräddarsys efter de givna förutsättningar som finns på gården och efter de behov den familj som bor där har. Detta är en väldigt viktig princip i Vi-skogens arbete.

Att ha råd att betala barnens skolavgifter är många bönders önskemål.

I alla situationer står böndernas egna behov, drömmar och önskemål i centrum, och Vi-skogen försöker ge dem råd kring hur de bäst kan uppnå detta genom agroforestry. Ofta handlar det om ökad inkomst; en säkerhet för hushållet, en möjlighet att skicka barnen till högre utbildning, en chans att investera i något större.

All rådgivning är just ”rådgivning”, och inga order som bönderna måste följa. Besluten om vad som ska göras är i slutändan alltid bondens egna. Detta gör att bönderna känner ett större ägandeskap för de nya lösningarna och chansen är större att de får arbetet gjort och faktiskt genomför det arbete som krävs.

För att ställa om till agroforestry och hållbara jordbruksmetoder kan vara en intensiv process. Det krävs utbildning, observation, planering och framför allt arbete. Särskilt om stora förändringar ska genomföras, som till exempel terrassera en hel sluttning eller bygga en biogasanläggning på gården. Därför är det av stor vikt att bönderna går hela vägen med sin plan och inte ger upp i början. Det tar också en viss tid innan vinsterna med agroforestry börjar betala av sig – träd växer inte upp över en natt – så det är viktigt att arbeta långsiktigt och motivera bönder att fortsätta och inte falla tillbaka i gamla mönster.

Det tar lite tid för träd att växa upp och ge vinster
i form av ved, foder, timmer etc. Det gäller att vara
tålmodig och tänka långsiktigt.

Agroforestry är en kunskaps-intensiv form av jordbruk som kräver en hel del arbete till en början. Men när systemet väl är etablerat och fungerar kräver det ofta mindre arbete och underhåll än konventionellt småskaligt jordbruk. Poängen med att lägga tid och energi i början åt att designa detta system är just att hitta de förstärkande samband och synergieffekter som gör att gården blir mer av ett eget kretslopp.

Med tiden ger systemet vinster i form av ökad avkastning och produktivitet, ökad diversitet av näringskällor och inkomstkällor, minskad arbetsbörda för bönderna, ökad resiliens (motståndskraft) mot svåra väderförhållanden och klimatförändringar, samt en förbättrad närmiljö i form av bättre jordkvalitet, mindre erosion och ökad biodiversitet.

Text & foto: Hannes Kjörnsberg

I naturens medicinskåp

2012-02-28T06:46:00.004+01:00

Penina och Cassianus visar stolt upp sitt första planterade träd, ett Moringa.

Visste ni att ett träd kan motverka över 300 olika sjukdomar?

I torsdags var vi ute på tur med fältrådgivaren Martin och fick lära oss en massa om medicinska egenskaper hos olika agroforestryträd. Det var en helt ny värld som öppnades framför oss när Martin oavbrutet berättade om alla möjliga sorters sjukdomar som gick att bota eller lindra med hjälp av olika växter och träd.

Vi hälsade först på paret Ogolla, hustru Penina och make Cassianus. De har samarbetat med Vi-skogen sedan 2007 och sedan dess planterat massvis av olika träd och växter med olika medicinska och näringsnyttiga fördelar. Några exempel är guava, gul passionsfrukt, annonaäpple (cherimoya), citronträd, papaya, tamarind, vit sapote, neem och eucalyptus.

Guava ger inte bara god frukt, bladen kan användas som antiseptiskt medel
och lindra diarré.

- Idag kan vi själva läka sår och bota sjukdomar som vi inte kunde förut, som diabetes högt blodtryck, malaria, diarré och infektioner, förklarar Penina Ogolla.

Vinnaren i kategorin ”mest populära träd” var helt klart Moringa. Detta finlemmade träd med sina späda små blad är verksamt mot över 300 sjukdomar. En anledning att Moringa verkar såpass läkande tror Martin beror på dess höga näringsinnehåll.

- De flesta sjukdomar här beror på felaktig kost och otillräcklig näring, berättar Martin.

Moringa kallas ofta för "Bondens apotek" tack vare dess medicinska egenskaper.

De näringsrika bladen kan ätas av såväl människor som boskap. Torkade innehåller de bl a 10 gånger mer vitamin A än morötter, 25 gånger mer järn än spenat, samt 17 gånger mer kalcium än mjölk. Kvistarna kan användas till tandborstning och med rötterna kan man lindra astma. Det går till och med att rena vatten med hjälp av fröna från trädet. Det är ett riktigt agroforestryträd, just tack vare dess mångfunktionalitet.

Torkade Moringablad utgör ett näringsrikt
kosttillskott för både boskap och människor!

Moringafrön kan användas till att rena vatten. En matsked krossade frön
blandas i ett glas vatten och får stanna ett tag. Späd sedan detta vatten med
10 liter nytt vatten och låt stanna än en gång. Det dödar 98,9 % av alla bakterier.

Vi besökte även Bernard Okech som har utövat agroforestry ända sedan 2004. Även han drar nytta av trädens medicinska egenskaper.

- Om man kombinerar Neem Indica med Croton Megalocarpus kan man motverka malaria, och Melia Volkensii tillsammans med cypress och elefantgräs botar mässling, berättar Bernard.

Bernard Okech i sitt cassava-fält där han har planterat Sesbania-träd för att
förbättra jordkvaliteten.

Bernard och hans stora familj med 13 barn har haft stor nytta av agroforestrymetoderna de har lärt sig av Vi-skogen. Med smartare utnyttjande av marken får de ut mer mat nu än de fick förut, och de har en mer diversifierad kost med många olika näringskällor. Detta har haft positiv inverkan på alla på gården, och särskilt på barnen som nu mår bättre fysiskt och dessutom kan gå i skolan tack vare den extra inkomst som produktionen för med sig.

En spännande, taggig tomat kan utgöra en del
i en diversifierad kost med högre näringsinnehåll.

Text & foto: Hannes Kjörnsberg

Filmprojekt om kvinnor och agroforestry

2012-02-27T08:09:00.007+01:00

Vi i Kenyagruppen har ännu ett filmprojekt på gång. Vi vill dokumentera kvinnor som jobbar med agroforestry och utmaningar med bland annat klimatförändringar. Vi har varit ute på två olika fältbesök och filmat och intervjuat dels tre kvinnliga jordbrukare och en kille ur fältpersonalen. Det senaste fältbesöket gjorde vi hos systrarna Victoria och Mary. Jag imponeras verkligen av hur avslappnade och proffsiga folk är, när man kommer med en stor fet kamera och ska filma. Hade det varit i Sverige hade folk nog varit betydligt nervösare och flackat med blicken, men de tycktes kunna koppla bort helt att vi hade kameran uppställd.

Området är hårt drabbat under torrperioden och många saknar tillräckligt med mat att äta. Victoria och Mary berättade att ett stort problem är att de inte har något system för konstbevattning, hade de haft det hade de kunnat förlänga odlingssäsongen.

Bönor är bra torrperiodsmat, de klarar sig även utan så mycket vatten.

Genom samarbetet med Vi-skogen har de lärt sig odlingsmetoder som ger de större skördar och de är självförsörjande vad gäller ved. Jorderosionen har minskat, dels genom att de planterat träd och dels genom att de har lärt sig hur man gräver små terrasser som stoppar de stora vattenmassor som uppkommer under regnperioden.

Victoria

Mary

En sak som slår en när man pratar med många kvinnor är att de är väldigt engagerade och ivriga att ta till sig och använda den kunskap som förmedlas genom Vi-skogens arbete. Victoria hade en stor ravin på sin gård som uppkommit på grund av erosion från de häftiga vattenmassor som uppkommer under regnperioden. Men genom att plantera träd i botten på ravinen kunde hon hindra vattenmassorna från att erodera ytterligare. Hon hade försökt gräva så att sidorna av ravinen inte var så branta längre och kunde tack vare det odla olika grödor där.


Här har Victoria planterat tråd nere i bäckravinen

Dock berättade systrarna att många kvinnor har svårt att få med sig männen i arbetet. Det är fler kvinnor än män som är medlemmar i bondegrupperna som Vi-skogen startat upp i området, och männen vet därför inte så mycket om vad det handlar om. Det här kan leda till problem, eftersom männen oftast är de som äger och bestämmer över marken. Mannen måste godkänna alla förändringar som hans fru föreslår innan hon kan sätta igång med något.

En gruppbild med Hannes, Mary, vår tolk Millicent, jag, Ida, Victorias man och Victoria

/Anna

Vi-skogen SKOGEN – back to the roots…

2012-02-24T08:03:00.000+01:00

På min dopdag den 16 september 1984 fick jag en fin present av min morbror med familj. De hade planterat 25 träd i West Pokot, Kenya till mig – 25 träd i Vi-skogen! På den tiden, då Vi-skogen precis hade startat (1983 till 1986) planterade man träd mitt ute i något som näst intill kunde benämnas som en öken.

Nu, nästan 28 år senare har jag varit där!

Vi åkte dit tillsammans med mannen som planterade träden och har varit med i Vi-skogen från allra första början; William Libusi.

Det hela började med en lång, dammig, skumpig bilresa längs en väg som såg ut att aldrig ta slut (William berättade för övrigt att man tydligen ska kunna fortsätta längs just den vägen ända till Kairo!) Det var svårt att föreställa sig att någon skulle komma på iden att börja plantera en skog här. Medan vi åkte förbi torra buskar, brunröd jord och någon enstaka grupp med getter satt jag och funderade på hur jag hade reagerat om någon bett mig att börja arbeta med trädplantering här. William var skeptisk, han trodde inte att det skulle gå…

Tillslut är vi framme.

Plötsligt börjar ett grönare stråk torna upp sig framför oss och innan vi vet ordet av så kör vi in i en skog! En riktig skog, med höga träd! Det är svalt och skönt inne i skuggan under de gröna trädkronorna som tornar upp sig mot himlen. Det känns som att ha klivit in i en annan värld. Det är ett helt annat lugn inne i skogen. Fjärilar flyger omkring runt oss och luften är lättare att andas. William visar färska märken på några av träden och berättar att det är elefanter som har skrapat av barken. Det rinner en flod intill skogen och på flodbädden på andra sidan vägen ser vi några babianer. Det känns som att det alltid stått en skog här – att det är så här det ska vara. Det märks att Wiliam är stolt över att ha varit med och skapat den här oasen mitt i detta torra område.

Hannes i Vi-Skogen (foto: Ida Svartholm)

Jag och William (foto: Hannes Kjörnsberg)

Från och med -86 jobbar Vi-skogen tillsammans med människorna istället, och nu fokuserar man helt på agroforestry (som är ett jordbrukssystem där grödor, djur och träd integreras för att få en bättre avkastning.) Alla bönder får själva plantera träden på sina gårdar. Som William uttryckte sig; för att motverka en öken, måste inte jobba mitt i den – man kan göra mer nytta på sidan om!

Att Vi-skogen (eller Vi Agroforestry som programmet heter här i Afrika) arbetar tillsammans med människorna här är precis vad som gör att organisationen har lyckats så bra och har kunnat hjälpa så många. Samtidigt ska man inte glömma hur det hela började och jag är otroligt tacksam över att jag nu har fått möjligheten att få uppleva Skogen med mina egna sinnen.

Det känns bra att veta att mina 25 träd står där någonstans i skogen och var med och bidrog till en start på någonting stort!

/Ida

Vi-skogen till höger! (foto: Ida Svartholm)

Alla barn ska med! (Eller: En blind, en döv och två muzungus)

2012-02-21T06:40:00.000+01:00

Ni som följer bloggen vet att Vi-skogen jobbar med skolbarn i ett projekt som heter ”Farmers of the future”. Det är något som alla grupper har bloggat om tidigare, och här kommer ännu ett inlägg om skolbarn!

Jag och Anna var i fredags med runt till fyra olika skolor i närheten av Kitale. Vi hade blivit medbjudna av Juliet, en färgstark kvinna som ansvarar för ”Farmers of the future” på Kitalekontoret och dagens uppdrag var att ”värva” nya skolor att jobba med. Fältpersonalen som jobbade i området hade förberett en liten lista med de skolor som hade minst resurser och var prioriterade för att börja arbeta tillsammans med.

När vår vita jeep kom inrullande på en av skolgårdarna blev det ett otroligt liv – det är inte vanligt att det kommer besökare till skolan, och ofta första gången det kommer två vitingar.

Vårt lilla sällskap blev visade in till rektorn för skolan, efter att vi hälsat på alla lärare, och vi kunde i lugn och ro förklara vårt ärende. Allt är väldigt mycket mer formellt och artigt här än vad man är van vid hemifrån Sverige. Det är väldigt viktigt att alla presenterar sig och överallt får man skriva in sitt namn i gästböcker.

Rektorerna lyssnade noga på beskrivningen av projektet och frågade frågor om vad det skulle innebära. Någon var orolig för att skolans tomt var för liten för att kunna rymma några träd, andra undrade vad som skulle krävas av dem och ännu någon annan undrade om de kunde få hjälp att göra någonting åt den lilla förorenade sjö som låg intill deras skola. Vi-skogens personal svarade sakligt på alla frågor och förklarade att om skolan accepterade erbjudandet och tackade ja till samarbetet så ska man ordna ett möte där lärare och föräldrar samlas för att prata om vilka saker som bör prioriteras på just deras skola. Det var en lyckad dag och alla fyra skolorna som vi besökte tackade ja till att börja samarbeta med Vi-skogen!

Dagens starkaste intryck fick jag på den andra skolan vi besökte; Binyenja R.C. school. Den skolan hade någonting som kallades ”special needs unit”. Barn med ”special needs” hade ett eget klassrum och en egen lärare; Monica S. Wekulo. Två pojkar kunde inte sitta still och hade troligtvis någon slags hjärnskada. Man sa att de var "mental" - ett ord som i mina öron låter lite väl hårt, men det sades inte på ett elakt sätt, det var mer bara ett konstaterande. Det var även några elever som inte alls hade lika stora problem.

En liten blind pojke vid namn Ayub fick komma fram och känna på oss. Jag satte mig på huk så han skulle kunna känna på mitt hår. Han höll hårt i min ena hand samtidigt som han fingrade på min fläta med den andra.

Längst bort i klassrummet satt en äldre pojke och iaktog oss stilla. Monica förklarade att han var döv. Jag kände att jag ville presentera mig för honom och eftersom jag har läst lite teckenspråk på gymnasiet tänkte jag att det inte skulle vara så svårt. Runt om i klassrummet fanns alfabetet upphängt och jag insåg snabbt att det inte var samma tecken som det svenska teckenspråket. Samwel, som han hette, gick igenom det kenyanska teckenspråkets alfabet tillsammans med oss och jag kunde sedan bokstavera mitt namn. Samwel var nyfiken på var vi kom ifrån och han hade en trasig kartbok framför sig där vi kunde peka ut Sverige. Han tittade på kartan med stora ögon.

Ute på den kenyanska landsbygden har man det inte lätt om man är annorlunda på något sätt. Det är inte alla skolor som har en ”special needs unit” och även om det kändes lite konstigt att man grupperat ihop de barn som var tydligt förståndshandikappade med en blind och en döv pojke, så var det ändå otroligt värdefullt att de fick extra hjälp. Samwels föräldrar hade under många år bara låtit honom sitta hemma. De har antagligen trott att det inte finns någonting han kan duga till. För att kunna kommunicera över huvud taget är det ju otroligt viktigt att han lär sig teckenspråk, men också att han lär sig skriva och läsa! Jag tipsade läraren om att ordna ett litet anteckningsblock till Samuel som han alltid kan ha med sig och på det sättet kommunicera med människor omkring honom. När nu Vi-skogen börjar jobba i skolan ska man hjälpa och motivera även dessa barn, få dem att inse hur långt de kan nå, att de kan lära sig olika saker som de kan försörja sig på och att de har rättigheter – precis som alla andra barn!

Och som Juliet sa när vi satt i jeepen på väg därifrån: Det ska bli roligt att jobba i den här skolan. Samuels föräldrar kommer att bli förvånade och stolta över sin son!

/Ida

På Binyenya R.C. school finns en "special needs unit" där barn med speciella behov får extra hjälp. På bilden syns Ayub Simiyu (blind), Samwel Wekesa (döv), Ian Kachenja (slow learner) och deras lärare Monica S. Wekulo.

Små solpaneler av stor betydelse

2012-02-17T09:26:00.001+01:00

Det var året 2010 som Cyriacus och Douina installerade en 13 x 7 cm stor solpanel i sitt hus. Lite större än ett kuvert har denna panel inneburit stora förändringar för familjen. Trots storleken är det tillräckligt för att generera nog med el för att ha sex lampor tända. Förr drev de sina lampor med en generator som slukade två liter bensin om dagen, sent på kvällarna hade de lyktor som brann på paraffin a la en halv liter. Numera är kvällarna stillsamma och barnen slipper få i sig den giftiga röken medan de sitter och pluggar i lugn och ro. Med en lampa utomhus kan de även hålla koll på sitt foder som annars ovälkomna djur gärna äter upp.

Rent ekonomiskt har de gynnats av att införskaffa solpanelen för 180 000 tanzanisk shilling. En liter bensin kostar mellan 2500-3000 och en liter paraffin kostar 2200 shilling. Räknat på lägsta kostnad så uppgår kostnaderna på 150 000 plus 33 000 vilket innebär att solpanelen tjänar in sig redan första månaden.

Douina tror att solpaneler är sällsynta ute på landsbygden för att tillgången är dålig och kunskapen bristande. Samt att priset på 180 000 (756 SEK) är avskräckande för många fattigare bönder.

/Maurits

Evelyne och Daudi planterar barnbarnens naturskog

2012-02-16T14:37:00.000+01:00

Evelyne och Daudi är pensionerade sedan flera år. Paret odlar en bit jord i höglänta, nordvästra Tanzania och har hela tiden barnbarnen i åtanke. Klimatförändringarna har dock slagit till och regnet blivit opålitligt. Vattnet har blivit otillräckligt och paret har bevittnat hur träd skövlats för ved eller snabba pengar. Landskapet är inte längre vad det var, regnvattnet har börjat rinna ovanpå den torra och rotlösa jorden utan att infiltrera. I början av året är dessutom torka ett månadslångt faktum.

Trots klimatförändringar och förlängda torrperioder planterar Evelyne och Daudi trädplantor, men de är tvungna att arbetar hårt för deras överlevnad. Paret planterar en skog för barnbarnen att ärva. Daudi virkar bananfiber runt plantornas rötter och planterar alltsammans i jorden. Bananfibrer absorberar och lagrar vatten. Evelyne häller vatten i plastflaskor, sticker hål på deras korkar och riktar mot plantorna. Därefter tar hon bananfiberremsor och viker över flaskorna så att vattnet däri skyddas från solen. Parets viljestyrka ska bli en naturskog!

Foto: Maurits Otterloo

Komposttillverkning bland bananbladen

2012-02-13T14:56:00.009+01:00


I regionen Karagwe, Tanzania träffar vi kvinnogruppen Mafanikio. Gruppen bildades februari 2011 och med hjälp av Vi-skogen har de lyckats organisera sig. Via Vi-skogens lokala fältskola för jordbrukare har de lärt sig flera nya tekniker i hur de kan förbättra sina gårdar för att uppnå högre skörder. Dagen till ära ska de gemensamt göra en kompost på en av medlemmens bananfält. Detta för att lära ut till alla gruppens medlemmar hur man skapar en kompost. Efter detta kommer de bedriva en kampanj där de i mindre grupper går emellan varandras gårdar och gemensamt skapar komposter. Detta för att idag ersätta utgiften av att enbart köpa kodynga på marknaden som de idag gödslar sina bananer med. Att bygga kompost är hårt arbete, först gräver man en grund grop som fylls rikligt med gräs. Därefter tillsätter man först rester av bananträd och kodynga. Detta täcks efteråt med först aska och därefter jord. Detta upprepas ett par gånger innan man har fått en redig hög. Därefter fuktar man jorden och täcker med torrt gräs som toppas av stora bananblad som ska skydda från solen.

Första steget är att tillsätta organiska rester, i detta fallet består det främst av sönderhackade bananstammar.

Därefter tillsätts kodynga som man har erhållit från en av medlemmarna.

Kodyngan följs av att man strör massa aska över de organiska resterna och kodyngan.

Därefter ska den nuvarande komposten täckas med tort gräs för att underlätta processen samt tillsätta ytterligare näring till komposten.

Vatten sprids för att fukta komposten vilket hjälper processen.

Efter detta upprepas handlingarna med matrester, kodynga, aska, tort gräs samt att man fuktar.

De pinnar som omgärdar komposten är till för att hålla den kompakt, när det närmar sig mot slutets binder man fast dessa med torra löv.

I komposten sticker man också in en redig pinne ut som kvinnorna kan använda för att kolla hur komposten går. Detta eftersom pinnen värms upp av energin som bildas när komposten "arbetar".

Jord tillsätts för att skynda på processen.

Till sist täcker man med bananlöv för att skydda från solen.

Att arbeta tillsammans underlättar och komposten står klar efter en dryg timmas slit.

/Maurits

Honung till en get...

2012-02-09T09:16:00.003+01:00

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om fördelarna med att producera honung i kombination med agroforestry, och det trillade in en förfrågan om att få se de färdiga foldrarna som jag arbetat med. Så här är två foldrar om honungsproduktion, den ena är en förenklad version som fokuserar på hur mycket pengar som går att tjäna på honungen och den andra är mer informativ och innehåller mer information om hur man kan gå till väga praktiskt om man vill börja producera honung. Siffrorna är lite olika eftersom foldrarna tar upp exempel i olika skala.

Jag har ett gäng till foldrar på gång, som jag arbetar med just nu. Bland annat en om en wood saving stove och en som handlar om köksträdgårdar. En wood saving stove kan på bara två år resultera i tillräckligt stora besparingar för att ha råd med en hel mjölko! De är inte riktigt klara än, men är på god väg.

/Isabelle

Svampaffärer

2012-02-07T14:05:00.002+01:00

Här om dagen följde jag med Julius och Ildephonse ut för att kontrollera några nya maskiner som ska kunna hjälpa bönder att öka produktionen av matsvamp. Vid ett industriområde några mil utanför Kigali finns en stor lokal där de har dessa maskiner och dessutom använder dem flitigt. Något som direkt slog mig var de många olika stegen som krävs.

Den första maskinen maler ner materialet som svampen sedan ska växa i, vilken består av bland annat majs och spån.

Sedan flyttar de vidare materialen till blandaren som rör runt de olika komponenterna för att få en jämn mix.

Nästa steg är att packa ner det mixade materialet i mindre påsar. Julius berättar för mig att det i vanliga fall tar en dag för den snabbaste arbetaren att packa 400 påsar. Medan den här maskinen packar 100 påsar på 15 minuter.

Tillsammans kostar dessa maskiner runt 70 000 svenska kronor vilket är en väldigt stor investering här nere.

Men efter man packat materialet i mindre påsar så ska dessa steriliseras genom att ångas vilket är ett krävande och varmt jobb. Detta för att inte det ska finnas onödiga bakterier som kanske förstör svampen i ett senare stadie.

När de är steriliserade och klara förs de sedan in till nästa steg i processen där de tillsätter svampsporer. Men dessa porer är farliga att inandas och måste därför appliceras i ett skjutskåp med pipett.

Sporerna kan de utvinna från extra koncentrerade svamppåsar eller köpa från ett lokalt labb.

Sista steget innan de kan sättas i jorden är att de ska ligga och ”mogna” i ca. en månad.

När de väl kommit i jorden kan de skördas ungefär var tredje vecka och kan skördas ungefär 6-7 gånger per påse.

Det är en lång process men kan med rätt ledning och styrning inbringa en bra förtjänst då de även kan sälja färdig mix, mix i små påsar, ”befruktade” påsar och färdig svamp till restauranger och andra bönder.

/Rikard

Femton tunnland möjligheter

2012-02-06T10:08:00.002+01:00

I fredags var jag och besökte en riktig storbonde. Han heter Jim och bor några kilometer utanför Kisumu, vid kullarna upp mot Kitale. Ett väldigt fint område, lite svalare och skönare än Kisumu, fast tyvärr nästan helt utan skog. Den har huggits ner använts upp av lokalbefolkningen som brasved och byggmaterial.

Jag följde med Rose, som är fältrådgivare i det området, och egentligen var det för att jag ville lära mig mer om hur en bonde gör när hen planerar sin gård. Det blev visserligen mer av en rundvisning av gården och en del visionerande, men det var kul det med.

Jim tillhör inte Vi-skogens målgrupp, vilke utgörs av småskaliga jordbrukare, där småskaligt definieras som att bruka fem tunnland eller mindre. Jim har 15 tunnland, alltså en stor gård med östafrikanska mått.

- Gården köpte jag som ung, i slutet av 80-talet. Men jag började bruka marken så smått först 1993, berättar Jim för mig.

Jim är lite arketypen av en entreprenör.

Sedan dess har det gått sakta framåt. Framför allt eftersom han inte ens bonde på heltid, utan jobbar som lärare på universitetet, och under några år har bott i USA där hans hustru fortfarande bor. Men nu vill han satsa helhjärtat på gården och hans dröm är att inom en snar framtid vara bonde på heltid.

- En god vän till mig från USA var här och hälsade på, och sa till mig att jag sitter på en guldgruva. Nu inser jag också det och vill lära mig att bryta det guldet, säger Jim entusiastiskt.

Och visst finns det möjligheter, idag utnyttjas inte på långa vägar gårdens fulla potential. Men planer finns det gott om, och det är här Vi-skogen kommer in i bilden.

Huvudagendan bakom besöket var för Rose och Jim att diskutera möjligheterna att starta upp ett så kalla Farmers Learning Centre på Jims gård. Ett sådant center finns inte i Kisumu, och Jims skulle i så fall vara det första. Det skulle vara ett ställe som är lätt tillgängligt för andra bönder, och som inte ligger i stan. En plats dit bönder (varande och blivande) kan komma för att få ny kunskap och nya idéer, lära sig tekniker och metoder att använda hemma, samt få inspiration och motivation att fortsätta med jordbruket.

Jim, Rose och tuppen.

- Ett stort problem här är att folk ser ner på bondeyrket, särskilt unga. De tror att det inte lönar sig att vara bonde och förknippar det med fattigdom och kanske svält. Istället söker de sig till staden i hopp om att få ett jobb där, förklarar Rose.

- Den här bilden av jordbruk och landsbygd vill jag försöka ändra på. Det stämmer inte. Bara en enda bra mjölkko kan ge dig mer pengar än att ha ett jobb inne i stan. Men många använder ineffektiva metoder, eller satsar på fel verksamhet, och misslyckas på grund av det, säger Jim.

Förhoppningsvis kan ett Farmers Learning Centre hos Jim ändra på den saken och bidra till ett ökat intresse för jordbruk och hjälpa till att motverka den rådande urbaniseringstrenden.

/Hannes

Här är lite bilder från rundturen på gården.

För bara några årtionden sedan var dessa steniga kullar täckta av skog.

På gården fanns kycklingar...

...och till och med kaniner.

Den rådande torrperioden går hårt åt grödorna.
Inte ens ananasen trivs.

Jim hade anlagt en biogasanläggning...

...som förser hushållet med gas till bl a matlagning.

Detta är en handdriven knivmaskin som hackar foder till djuren.

Så här kan en fiskdamm se ut. De här innehöll Tillapia och Catfish.

Så här kan en fiskdamm se ut som inte ännu är klar, men på god väg att bli.

Jim hade hittat friskt källvatten på sin gård.
Här ser vi en av källorna.

Jag fick smaka och det var första gången jag drack
obehandlat kranvatten här nere. Fantastiskt gott!
Rent kranvatten är nog det jag saknar mest från Sverige.

Fältbesök i Rambira

2012-02-02T13:51:00.001+01:00

Hej!´

Vi i kenyagruppen har hittills inte varit ute i fält så mycket, jämfört med de andra grupperna. Det tänker vi ändra på nu den sista tiden vi har kvar. Att vara ute i fält är det bästa sättet att lära sig om och förstå hur Vi-skogen jobbar. Det är alltid intressant att få böndernas perspektiv på samarbetet med Vi-skogen och se med egna ögon hur trädplantering och andra aktiviteter kan tillämpas och vilken skillnad det gör.

Den här veckan har vi varit i et område som heter Rambira. Vi besökte där fyra medlemmar ur en grupp som kallar sig C4C, vilket står för ”Communication For Change”. Gruppen har 25 medlemmar och startades år 2007. Det är en ungdomsgrupp och de har många olika aktiviteter bland annat trädplantering, trädgårdsodling och drama.

-Vårt motto är: ”We aspire 2 inspire B 4 we expire” berättar gruppens sekreterare, Richard. Det kan översättas till " Vi strävar efter att inspirera innan det är för sent".

-Vi hade mycket problem innan med ungdomar som slutade gå till skolan, hade osunda alkoholvanor och det var många unga flickor som blev gravida, berättar Grace som är en av medlemmarna i gruppen.

Helida, Grace och Richard utanför gruppens kontor

Genom Vi-skogen har gruppen fått frön och utbildning i bland annat trädplantering och grönsaksodling och i hur han bygger upp en plantskola.

De jobbar en hel del med att sprida vidare den kunskap de tillägnat sig till andra. På så sätt kan fler människor få hjälp och det gynnar hela samhället.

Gruppen har en gemensam jordlott där de har sin plantskola och där de även odlar en del grönsaker. Några av de trädsorter de odlar är Greville, Sesbania, Moringa och Passionsfrukt.

Träd kan ge skugga, vindskydd, ved och timmer. Men en del har även medicinska egenskaper, som Moringa förklarar Helida, en annan av medlemmarna.

-Moringa är vårt favoritträd, fortsätter Helida.

-Bladen kan ätas som grönsak om man kokar dem, och de kan även användas till att tillreda en styrkemedicin till män, säger hon och alla skrattar.

En nyplanterad Moringa

Mycket har förändrats i och med att den här gruppen startade upp. Fler ungdomar kommer till skolan, och de har saker att göra på fritiden. HIV och Aids är ett problem, men tidigare var det många som inte visste vad det var och hur man kan göra för att hålla sig frisk.

-I dag har folk börjat testa sig, och genom samarbetet med Vi-skogen vet vi mer om hur man kan behandla sjukdomen, förklarar Grace.

Från höger: Maclyne, Helida, Grace och Jag

/Anna

Update från Kisumu

2012-01-31T14:53:00.003+01:00

Det är torrperiod nu, och det märks. Det märks om inte annat i luften och på temperaturen. 34 grader i skuggan och fullkomligt snustorrt. Inte en droppe regn så långt ögat kan nå.

Gräset är inte alltid grönare
i sin egen trädgård.

Grönskan som fanns när vi kom hit har också dämpats avsevärt. Det beror väl dels på att löven torkar och ramlar av - när det blåser påminner det nästan om en svensk höstdag med alla torra löv som virvlar runt i luften - men även på allt damm som virvlar upp från vägarna och lägger sig som en brunröd hinna över hela världen. Lite som snö, fast helt annorlunda.

Här i Kisumu har vi hunnit komma in i rutinerna efter mittmötet. Vi kom hit förra veckan - efter att ha tillbringat lite extra tid i Uganda - och vi har hunnit planera en del inför de resterande sex veckorna (inte lång tid kvar nu!), hängt med nya bekantskaper och gått lös på secondhand-marknaden här i stan.

De nya bekantskaperna är Stina från Göteborg och Carl från Tyskland. Båda två är också här som praktikanter, och Stina stannar i två månader medan Carl ska vara här i ett helt år!

Vem behöver Smartboard när det finns papper och tejp?

I dag har jag varit med på ett planeringsmöte för ett område en bit utanför Kisumu. Anledningen var att jag ville se om de skulle hålla några utbildningar i farm planning med sina bönder, vilket jag i så fall vill vara med på. Jag hade tur och kunde boka in ett tillfälle redan nästa vecka! Farm planning innebär hur man rent konkret planerar och ritar upp en visuell plan eller skiss över gården, där man också placerar ut de olika komponenterna - träd, djur och grödor - efter hur förutsättningarna ser ut och vilka behov som finns. Detta vill jag lära mig mer om, bl a eftersom jag skriver om det i handboken som vi jobbar med här, men också för att det är nyttigt att kunna.

Mötesdeltagare i efterdyningarna

Jag kom på att vi nog inte har lagt upp några bilder av hur kontoret här i Kisumu ser ut. Så här kommer ett par stycken. Nu ser det ganska grönt ut på bilderna här, men så har ju Vi-skogen också trädgårdsmästare som vattnar växterna här. Utanför murarna är det inte riktigt lika grönt och lummigt.

/Hannes

Den s.k. bandan där vi intar förmiddagstéet

Huvudingången till kontoret

Vårt nya kontor där Ida och
Anna sliter i sitt anletes svett

Helghälsningar från Tanzania!

2012-01-28T14:48:00.002+01:00

Ett stenkast från Victoriasjön ligger Bukoba, Östafrikas charmigaste stad. Landskapet är kuperat, sandigt och klippigt. I Bukobacity frodas trädplantor och strax utanför staden växer banan och grönsaksodlingar. Vår vecka har vi spenderat 10 mil härifrån, runt Karagwe en landsort på nordvästra Tanzanias gröna kullar. Vägen mellan Bukoba och Karagwe kantas av tallplantor. Tallar sammanknippas inte med Östafrika men blir allt vanligare.

Vår vecka har fokuserat på klimatkompensering. Vi-skogen bönder här i nordöstra Tanzania planterar, sköter om träd och klimatkompenseras. Bönder ser klimatpengar som en bonus för att ha råd plantera fler träd och förbättra sina jordar. Och med klimatpengar sprids kunskap om träd och deras fördelar. Om detta går Maurits på djupet i nästa inlägg!

Vi har också besökt en skola vars elever planterar och sköter om fler än 2 tusen träd. Träd som slukar tusentals ton koldioxid. Och fler träd ska planteras för klimatpengar. Skolans skog ska expandera rejält. Träden växer ju snabbare här än i norr. Vi har hittills pratat med många bönder under vår tid i Uganda och Tanzania. Klimatförändringar, förnekar ingen. Förlängd torka och oberäkneligt regn är klimatets bevis som bönder måste försöka leva med. Vad som inte alla vet är orsaken. Men på skolan frågar en lärarinna i vår egen ålder vad Sverige gör för att minska våra växthusgasutsläpp?

Banankrukor

2012-01-26T15:40:00.000+01:00

Trädplantor får inte utsättas för tungt regn eller ihärdig torka. Vi-skogens bönder planterar och vårdar därför trädfrön, exempelvis nedanför skyddande trädkronor och ofta i små svarta plastpåsar. Plastpåsarna måste tas bort innan trädplantorna kan planteras.

Ritha Shabilila och hennes dotter Plascovia bor i bergsbyn Ehonyonyo i nordvästra Tanzania. Utanför deras brungula tegelhus växer papaya och decimeterhöga mango och avokadoträd. För att spara pengar, plast och miljö knyter de egna små plantkrukor av bananfiber som torkat och fallit av deras bananplantor. Ritha och Plascovias planterar därefter deras fiberkrukor direkt i jorden där de förmultnar, ger jorden extra näring och det nyplanterade trädet en bra start.

Kompost

2012-01-23T07:24:00.003+01:00

Januari är snart slut, Ugandas torrperiod har däremot bara börjat. Utanför Vi-skogens kontor i Masaka växer och frodas inte mycket så här års. Torkan är närvarande. Idag är Rikard från Vi-skogen i Rwanda och Hannes från Vi-skogen i Kenya är på besök, Rikard slipar på en komposteringsmanual medan Hannes förbereder sina tejpade händer. Vi-skogens trädgårdsmästare Ssebaana har hämtat spadar och hackor. Och snart, efter intensivt planerande, slit och grävande kan kontorets nya kompost börja användas. Då får tre uppsluppna kompostkonstruktörer äntligen lite tid över. Rikard och Hannes säger,

- Kompostering är enkelt och alltid en bra idé, löv och gräs förmultnar dessutom mycket snabbare så här nära ekvatorn än i Sverige!

Ssebaanas säger att trädgården är hans kontor, han ska ta ansvar för komposterandet i framtiden. Och planerar redan fler komposter. Han förklarar,

- Kompostering är lätt och kompostjord näringsrik. Kanske kan kontorets trädgård till och med blomstra nästa, torra januari.

Så har vi byggt en kompost

2012-01-19T14:31:00.005+01:00

Nu är mittmötet avslutat och nästa vecka startar vi igång igen med våra respektive arbetsuppgifter på de olika kontoren. Det var ett konstruktivt möte och vi ska nu ge oss i färd med både nya o gamla uppgifter. Exempel på dessa är foton till fotoutställningarna hemma i Sverige och design och layout av handboken. Som är en av de mer omfattande uppgifterna vi gör här nere i år. Den är till för att hjälpa anställda i Vi skogen att enkelt ha tillgång till mycket av den kunskap som finns inom organisationen. Det är ett stort arbete men mycket lärorikt och intressant.

Jag och Hannes bestämde oss för att stanna kvar här i Masaka till helgen och har under dagen byggt en kompost vid Vi – skogens gästhus. Vi fick mycket hjälp av Sebana som är vaktmästaren här på området och Maurits tittade förbi och bidrog med lite tips och fotade lite. Vi ska imorgon hugga i på nytt och bygga en på kontoret också.

/ Rikard

Mittmöte i Masaka

2012-01-17T15:46:00.002+01:00

Nu befinner vi oss hela gänget i Masaka och har mittmöte för fulla muggar. Mötet inleddes i söndags och avslutas imorgon (onsdag). Hittills har vi gått igenom vad alla gjort så här långt och diskuterat hur vi ska fortsätta.

Vi har börjat planera hur arbetet ska läggas upp hemma i Sverige. Där ska vi syssla med informationsarbete, som handlar som våra erfarenheter och (givetvis) vi -skogens arbete här i Östafrika. En fotoutställning, båtsalong med tidningen Vi och ett gäng föreläsningar för skolklasser och företag är lite av det som planeras just nu.

Det har varit riktigt roligt att få se vad alla har arbetat med och fått chansen att umgås hela klassen. Vi har hunnit gå fram och tillbaka till hotel Brovad där mittmötet hålls tillräckligt många gånger för att göra en hel liten utställning om det. Maurits har dokumenterat detta högst effektivt, men på grund av bristande internetuppkoppling och kanske även omväxling följer här en sammanfattning:

Strukturerat gäng på väg till möte

/ Isabelle

Mount Elgon

2012-01-12T15:44:00.000+01:00

Efter en härlig (och välbehövlig) semester har arbetet dragit igång igen här i Kenya. Jag (Ida) och Hannes är uppe i Kitale den här veckan och det är skönt att andas lite svalare luft efter ett svettigt jullov vid kusten!

Igår var jag ute i fält och besökte ett område i sluttningen av Mount Elgon, på gränsen mot Uganda. Vi-skogen har nyligen börjat jobba i området och behoven är stora. Erosion är ett stort problem och det är en utmaning för bönderna att lyckas odla på sluttningarna. För att förhindra att de näringsrika jordlagren sköljs ner längs bergssluttningen jobbar man med terrasser och plantering av träd i rader mellan odlingarna. Många floder och bäckar har sitt ursprung från berget och de flesta rinner ner i Victoriasjön. De stora förändringarna i markanvändning som har skett i området (från skog till jordbruksmark) har resulterat i förändringar av vattenflödet som skapar vattenbrist i vissa områden nedströms samt föroreningar, både vid källorna samt nedströms.

Det är väldigt dåliga vägar i området och det finns ingen lokaltrafik här. De lokala minibussarna (matatus) som vanligtvis kör överallt tar sig inte fram på de dåliga vägarna/stigarna som slingrar sig upp längs sluttningarna. Det är för farligt. Vi-skogen har rejäla fyrhjulsdrivna jeepar, men vi har i alla fall tvungna att stanna och gå till fots till slut.

En stor utmaning med just det här området är att ”här har kvinnor inte någon röst”, som en av Vi-skogens personal uttryckte sig.

Jag fick äran att komma hem till Miriam, en väldigt driftig kvinna som var mycket glad att Vi-skogen börjat jobba i området. Hon berättade om hur den grupp som hon är med i har, med Vi-skogens hjälp, tillsammans börjat plantera träd kring deras flod. Hon visade runt på sin gård och det märktes hur stolt hon var över de förbättringar hon gjort och allt hon lärt sig. Medan vi satt och pratade utanför hennes hus sprang kycklingar omkring mellan stolsbenen – ännu ett projekt hon startat med Vi-skogens hjälp. Miriam berättade för mig att en av de största förändringarna för henne är att hennes självständighet har ökat. Tidigare fick hon inte vara med på möten utanför hemmet, men idag har hennes man insett alla fördelar med den kunskap som Miriam får från utbildningarna och från gruppen som hjälper varandra. Han har till och med byggt ut taket framför deras hus så att de ska kunna ta emot besökare, ha möten och assistera andra som behöver hjälp med något.

- Idag är jag fri, jag kan klara av vad som helst och min man är stolt över mig!, berättar hon och skrattar.

Jag är glad att jag fick träffa Miriam, hon är en person som jag inte kommer att glömma i första taget!

/Ida

Semesterdagbok från Tanzania och Zanzibar

2012-01-12T15:12:00.000+01:00

Precis som Anna skrev är nu semestern över och det är nya tag i praktikarbetet som gäller. Eftersom jag ganska nyss kom tillbaka har jag inte så mycket att berätta om praktiken, så jag tänkte istället berätta om vad jag gjorde på semestern! :)

Jag och Josefin, som också har varit här nere på praktik, begav oss med buss (ett äventyr som inte helt rekommenderas) till Tanzania och Zanzibar för att få lite hav och strand. Zanzibar är ett riktigt turistnäste, men har sin charm också. Det finns fortfarande delar av ön som inte ser så mycket turister och där man kan komma undan de värsta papasis - unga män som enträget och desperat försöker kränga något och/eller lura av dig dina pengar. Papasi betyder fästing på Kiswahili, ett passande namn.

Zanzibar är lite som Gotland. Ungefär samma storlek och form, ligger lika långt borta från fastlandet och har en mentalitet av självständighet som gör att de inte gärna identifierar sig med Tanzania, med vilket ön ingick något av ett tvångsgifte efter självständigheten. Precis som Gotlands relation till Sverige alltså. Det enda som kanske skiljer öarna från varandra är kulturen och klimatet (inte lika mycket palmer på Gotland).

Eco-bungalows som vi bodde i på Chumbe Island. De samlade upp
regnvatten som de renade och gick till duscharna bl.a.

Bland det första vi gjorde när vi kom fram var att snorkla i ett av världens bäst bevarade korallrev vid en ö som heter Chumbe Island, och även om det var dyrt kändes det värt pengarna eftersom de går till deras arbete med att bevara revet. Korallrev är extremt känsliga system av liv som hotas av allt från destruktivt fiske till uppvärmning av haven. Alla världens rev är på väg att försvinna på grund av människans aktiviteter, och de kommande generationerna kanske inte kommer få uppleva dem alls.

Fantastisk soluppgång i Jambiani på Zanzibars östkust. En fiskare
är ute i sin dhow, den lokala segelbåten, på morgonfisketur.

Vi fick i alla fall vårt livs första och absolut bästa snorklingsupplevelse i korallrev! Det är något jag sent kommer glömma. Alla färger och former - det fullkomligen sprakade och lyste av liv där under ytan. Vi såg en massa häftiga fiskar och annat marint liv, så som sköldpaddor, bläckfiskar, hummer och mycket mer. Tyvärr har jag inga bilder eftersom jag inte hade någon undervattenskamera...

När vi inte låg och läste böcker eller drack paraplydrinkar (faktiskt hela två gånger!) kunde man roa sig med att titta på alla roliga djur som finns vid havet. Som sjöstjärnor och eremitkräftor till exempel. Det häftigaste lyckades vi dock inte fånga på bild eftersom de var nattaktiva: kokosnötskrabbor som var ungefär tre decimeter i diameter och vägde flera kilo!!

Om Zanzibar är som Gotland så är Stone Town som Visby. Stone Town är Zanzibars enda större ort och kommunikationshub för hela ön. Staden är byggd helt i sten av araberna som styrde Zanzibar under en lång period, och verkligen osar av karaktär och historia. Dess gamla byggnader viskar om svunna tider och det är ett nöje att planlöst gå vilse på de livliga, labyrintlika gatorna.

Efter sol, bad och en del souvenirjagande på Zanzibar begav vi oss tillbaka till fastlandet Tanzania och satte kurs norrut. Men inte till Serengeti eller Ngorongoro, som de flesta andra gör, utan till en bergig region som heter Usambara och en by som heter Lushoto. Där gjorde vi två dagsvandringsturer i trakterna och det var helt fantastiskt vackert! Och väldigt skönt att komma ifrån den fuktiga luften vid kusten. Här uppe var luften torr, klar och ren, och temperaturen var svalare. Det var som svensk sommar när den är som bäst! :)

Under vandringarna såg vi inte så värst mycket djurliv (förutom kameleonter, underligt nog - de borde ju vara svårast att se) men dock vidunderliga utsikter. Vi hade också en väldigt bra guide som berättade om trakten, allt som växte där och de som bodde där. Bland annat gick vi förbi en plantskola där de drev upp träd för att bevara skogarna runtomkring. Det var ett lokalt initiativ, och det märktes att folket värnade om sin vackra natur.

Det var riktigt skönt med semester och kul att få uppleva Zanzibar och Tanzania. Nu börjar man så sakta komma tillbaka in i praktiken, och på lördag möts vi alla upp i Uganda för mittmöte. Sen är det bara lite drygt två månader kvar här innan vi kommer tillbaka till Sverige och Biskops-Arnö.

/Hannes & Kameleonten

Nya tag efter semestern

2012-01-12T09:52:00.001+01:00

Hej igen!
Nu är semestern slut för alla och arbetet är i full gång igen här på Vi-skogen i Masaka, där jag (Anna) fortfarande befinner mig, långt från mina medpraktikanter i Kisumu.

På semestern har jag rest runt och sett i stort sett hela södra Uganda tillsammans med två kompisar från Sverige. Det har varit spännande och jag har hunnit med både att se Nilens källa i Jinja, leva byliv i Tororo och besöka regnskogen i Kibale. Det blev även tid till några dagar i huvudstaden Kampala.

Det har blivit en hel del svettiga och skumpiga timmar på buss och shuttle taxi (ugandiska minibussar) för att ta sig från det ena stället till det andra, men annars har det varit en fantastisk och helt klart minnesvärd semester.

Tillbaka på kontoret har vi fullt upp med att göra klart alla arbeten inför mittmötet som börjar i helgen. Då ska alla vi praktikanter träffas här i Masaka tillsammans med handledare och lärare för att utvärdera praktiken så här långt, gå igenom det vi producerat och planera för resten av tiden vi har kvar. Det kommer att bli kul att träffa alla igen och utbyta erfarenheter och upplevelser.

/Anna

Maurits, Isabelle och John på kontoret

Teddy

2012-01-06T12:34:00.000+01:00

Teddy Nakayenga arbetade på ett mikrofinansföretag och lånade ut pengar till privatpersoner. Tills hon år 2006 började arbeta för Vi-skogen med lokala spar och lånegrupper. Spar och lånegrupper når de fattigaste i ett samhälle eftersom alla får vara med. Teddy berättar,

- Ett lån betyder ofta väldigt mycket. Exempelvis; en småbonde får råd börja med hönsuppfödning. Om sedan bondens hela skörd torkar eller regnar bort kan familjen ändå överleva, tack vare deras hönsuppfödning!

I en spar och lånegrupp sker allt öppet och alla medlemmar måste vara överens, exempelvis om att bevilja ett lån. Inget sker bakom lyckta dörrar, kassaskrinet förvaras av gruppens kassör men för att öppna skrinet behövs tre nycklar. Nycklar som gruppens medlemmar förvarar åtskiljda. I skrinet finns dels en liten pott pengar för akutsjukvård, dels pengar för investeringar. I skrinet ligger också gruppens redovisningsböcker. Skrinet får bara öppnas när alla medlemmar är närvarande. Teddy promotar och utbildar spar och lånegrupper. Utbildning är A och O. Teddy förklarar varför,

- Spar och lånegrupper bedriver långsiktigt arbete, gruppens medlemmar måste lita och kunna lita på varandra. Det kräver utbildning, bland annat självrannsakan och en öppen dialog. Sedan måste gruppens medlemmar enas och bestämma stadgar och regler, vad händer om en medlem inte dyker upp utan att ha anmält frånvaro?

Hittills har inte Teddy sett någon av Vi-skogen spar och lånegrupper misslyckas. I områden Vi-skogen inte längre arbetar fungerar och expanderar fortfarande de spar och lånegrupper hon en gång utbildade.

- Spara och låna kräver ett ekonomiskt tankesätt, tillförlit och självförtroende. Samtidigt misstror många småbönder banker och mikrofinansinstitut för deras höga räntas skull eller för att de kanske inte kan läsa och förstå bankpapper. Spar och lånegrupper är jämlika och skapar gemenskap, engagemang och framtidstro!

Muyeye Malima och Gertruda Seleman från Tanzania

2012-01-04T09:39:00.001+01:00

Muyeye Malima och Gertruda Seleman är ett ungt, nygift par som bor sydöst om Victoriasjön, i Tanzania. Muyeye arbetar alla dagar, även söndagar som kassavamjölnare. Gertruda har inget lönearbete, är utbildad skräddare utan symaskin i sin ägo. Muyeye och Gertruda är två av uppskattningsvis trettio miljoner människor vars framtid runt sjön beror på jordbrukets överlevnad. Efter det unga paret besökt Vi-skogens uppvisningsträdjordbruk i Uganda pratade vi om klimatförändringar samt parets tankar om Vi-skogen.

Muyeye växte upp i en avlägsen by i en stor skog, däri fanns bytesdjur och leoparder. Och därigenom flöt en flod med flodhästar. Han berättar,

- Inga träd finns kvar, de höggs ned och eldades upp. Och då träden högs ned blev floden smutsig och svag. Och då försvann alla stora djur.

Gertrudas familjegård saknar sjö eller flod, deras försörjning beror därför på regnandet. Tyvärr blir regnperioderna allt svårare att förutsäga. Förra året blev deras skörd därför väldigt knaper. Hon förklarar,

- Regnet började förtidigt, redan i september. Vi planterade inget, regnet var tungt, intensivt och kanske för kortvarigt. Sedan, under vår riktiga regnperiod, föll inget regn och därmed blev inget av vår skörd.

Muyeye blev imponerad av Vi-skogens djurhållning. Exempelvis utfodras kor med näringsrika calliandrablad och deras mjölk blir näringsrik, deras kodynga ger biogas för ljus och matlagning och restprodukten blir biogödsel, flytande och näringsrikt.

- Hade vi haft fler energialternativ i vår skogsby, då hade vi inte behövt hugga ned alla träd för att laga mat.

Då regnet uteblev uppstod starka sandvindar hosta och sjukdomar spred sig, förklarar Gertruda. Och säger,

- Träd är väldigt, väldigt viktiga och skyddar från starka vindar. I byn saknas tyvärr kunskap om träd. Vi-skogen är väldigt varmt välkomna till vår avlägsna by!

Harriet och Fred

2012-01-02T10:19:00.000+01:00

Vi-skogens kontor i Uganda har storslagen utsikt, här arbetar Harriet Kansiime och Fred Kalanzi. Vi träffades en solig decemberdag och pratade om Vi-skogens utmaningar, nordväst om Victoriasjön.

Harriet har en kandidatexamen i samhälligt ledarskap och utveckling från Ugandan Christian University. Hon koordinerar nu Vi-skogens i Ugandas skolprojekt. Hon har därför ett intensivt år framför sig med skolbarns rättigheter i blickfånget. Harriet och hennes Vi-skogen team ska promota trädplantering, prata om hälsa och informera om avfallshantering på skolor. Hon ser fram emot att uppmuntra och skapa näringsriktiga skolträdgårdar. Vi-skogen hjälper hela skolor, inte bara enskilda barn. Och förhoppningsvis sprids sedan kunskapen från skolorna till skolbarnens familjer och släktingar. Harriet säger,

- Skolor måste på allvar börja prata om barns rättigheter och lika värde. Flickor får inte nekas skolgång. Barn som kränks kan hjälpas av andra barn, flickor och pojkar som vet om alla barns lika rättigheter!

Fred har studerat i Tyskland och har en master i tropiskt skogsbruk och ledarskap. Han samordnar nu kapacitetsbyggande aktiviteter för både Vi-skogens egen personal och samarbetspartners. Ugandas matsäkerhet beror på landets småbönder. De flesta Ugandier är småbönder, det är därför storskaliga jordbruksprojekt som ignorerar dem i regel misslyckas, förklarar Fred. Vi-skogen däremot, stödjer småbönder och stödet saknar gränser. Vi-skogen är därför unikt. Fred säger,

- Vår approach är helhjärtad, vi hjälper småbönder på alla sätt vi kan. Om vi behöver hjälp för att hjälpa samarbetar vi med andra organisationer. Exempelvis hjälper vi bönder som lever med hiv/aids få stöd av grupper som arbetar mot stigmatisering, erbjuder konsultation och är experter på sjukdomen.

Trädplantering behövs för att garantera en framtid för alla miljoner människor som bor i Victoriasjöns vidsträckta tillrinningsområde. Här hotas miljön av klimatförändringar, avskogning och skadliga kemikalieanvändande jordbruksmetoder. Harriet säger,

- Varje bonde måste ta hand om sin jord, särskilt genom att plantera träd. Och därigenom öka jordens avkastning och börja tjäna pengar. Jorden är viktigast!

Harriet och Fred ser entusiastiska fram emot det nya året och trivs med sina arbetsuppgifter. På Vi-skogen finns visioner och framtidstro. Fred förklarar,

- Vänskapen som finns här, skämtandet runt vårt stora runda tebord. Det saknade jag i Tyskland.

Gorillatrecking

2011-12-29T10:56:00.000+01:00

Nu är det semestertider i Rwanda och kontoren står för det mesta tomma. Några eldsjälar är här och jobbar lite extra för att bli färdiga med allt inför det nya året!
Själv var jag igår iväg tillsammans med min flickvän Karin som är nere på besök till gorillorna. De finns i de norra, bergigare delarna av Rwanda och är en stor inkomst för landet. Detta innebär att skyddet för dem på senare tid har ökat och att acceptansen hos bönderna i omgivningarna har växt.

Det finns idag ca 250 bergsgorillor i Rwanda och ca 780 kvar totalt i världen! De är i stort veganer men blandar emellanåt in lite proteinrika myror i dieten.

Den grupp vi besökte var den berömda Susa gruppen. De består idag av 35 individer med bl.a två tvillingpar, en två månaders bäbis och tre stora silverryggade hannar.

Det var en upplevelse vi sent kommer glömma och om än de 500dollar det kostar känns dyrt så går det verkligen till något gott. Dessa pengar betalar nämligen bland annat parkvakterna som skyddar gorillorna, guiderna, hjälper landets ekonomi och ökar medvetenheten om betydelsen av att bevara naturen.

/ Rikard och Karin

Klimatförändringar vid floden Nyando

2011-12-23T09:34:00.003+01:00

Hej!

Den här veckan är det ju vi i Kenyagruppen som bloggar, men för ögonblicket befinner jag (Anna) mig i Uganda tillsammans med John och Mautits från Ugandagruppen och Isabelle från Rwandagruppen. Jag har jobbat här hela veckan och ska vara här en vecka till efter min semester, Det har varit väldigt trevligt att vara här och det är spännande att få lite inblick i hur det ser ut på det här kontoret och i livet i staden Masaka. I går var det julavslutning på kontoret, vilket innebar tal, mat, lekar och mycket musik och dans. Det är en fantastiskt härlig stämning på kontoret här i Masaka och det ska bli kul att komma tillbaka efter semestern.

Innan jag lämnade Kenya var jag och Hannes ute i fält för att
dokumentera hur bönder i ett område som heter Nyakach, och som ligger en bit utanför Kisumu, har påverkats av de senaste årens klimatförändringar. Det här området har problem med omväxlande långvarig torka och kraftiga, utdragna regn, som leder till översvämning. Tidigare brukade de ha regn minst en gång i månaden, och det var sällan problem med torka.

En fördel med regnen är att
regnvattnet för med sig sand
som sedimenterar på
flodbotten och som
bönderna kan sälja till
runtresande uppköpare

Det största problemet är dock att tidpunkten för regn och torrperioder inte längre är förutsägbar, utan de kan komma lite när som helst under året och man vet aldrig hur länge det varar. Det här gör det oerhört svårt att planera för när man ska så och skörda sina grödor, risken är alltid stor att hela skörden blir förstörd av antingen torka eller översvämning.

Området Nyakach hette tidigare Nyando, då det ligger intill floden Nyando. Den här floden svämmar över med ojämna mellanrum, och en av bönderna vi träffade hade fått hela gårdsplanen översvämmad av vatten. Vattnet hade till och med trängt in i ett av husen på gården. Risodling är utbrett i Nyakach, men när floden svämmar över blir skörden förstörd. Dessutom kommer ofta flodhästar från Victoriasjön uppvandrande och betar av riset när det är högvatten.

Översvämningarna och perioderna med torka är svåra att göra något åt, men genom samarbetet med Vi-skogen får bönderna lära sig hur man kan odla växter som är tåliga mot både översvämning och torka. Genom att plantera träd, som binder jorden minskar dessutom problemen med erosion som följd av översvämningarna. Träden har en buffrande effekt, samtidigt som de håller på fuktigheten i jorden.

Vi pratade med en bonde som hette Eunice, som genom att bli medlem i en spara och lånegrupp sparade pengar till att kunna köpa en vattenpump. Med en vattenpump hoppas hon kunna utöka konstbevattningen av sina grödor under perioder med torka.

Vi-skogen har funnits i området sen 2002 och bönderna vi träffar berättar att det är en helt annan miljö nu än det var innan. Innan var det helt bart, men nu är det mycket mer grönt och lummigt och det är mer fågel och djurliv. Träden ger nya möjligheter för inkomster från ved, timmer och frukt bland annat.

Det var allt från kenyagruppen för den här gången, nästa vecka är det Rwandagruppen som bloggar.

God jul!

Anna (Ida och Hannes)

Familjedag för personalen

2011-12-20T06:39:00.002+01:00

I lördags anordnade kontoret i Kisumu en familjedag då personalen fick ta med sig sina familjemedlemmar till jobbet. Solen sken då besökarna började droppa in på morgonen och vid grinden fick alla ett rött litet sidenband fastsatt på tröjan - aids-symbolen. Man fick även ett litet schema för dagen, men redan då jag fick mitt schema så var programmet rejält försenat. Det tog ett bra tag och blev en hel del väntande innan alla slutligen blev varmt välkomnade och dagens program kunde dra igång. (”African time” är något som det tar tid att vänja sig vid…)

Inbjudna talare varvades med underhållning; sång, dans och teater. Teatergruppen som stod för underhållningen var en självhjälpsgrupp som bestod av bönder som Vi-skogen jobbar med. Tyvärr var det mesta av deras föreställningar på det lokala språket lou och jag hade lite svårt att förstå vad några av sketcherna handlade om.

Talarna pratade om allmänna men viktiga ämnen såsom sexualitet, familjerelationer och vikten av bra och positiv kommunikation, i hemmet så som på jobbet. Dessa ämnen kopplades ihop med frågan om HIV/AIDS och en av föreläsarna var tydlig med hur viktigt det är att ta ansvar för sitt eget och sin familjs liv, att det är viktigt att testa sig så man vet sin status och att utifrån det leva på bästa tänkbara sätt. Det pratades även om ekonomihantering och att det är viktigt att ha drömmar och mål i livet.

Mörka moln började dra in över himlen när programmet började lida mot sitt slut. Sista punkten var (en sen) lunch och alla han nätt och jämnt ta sig in under taket till konferenssalen innan regnet började ösa ner! Där fick vi sedan trängas, äta den serverade lunchen och vänta ut regnet…

Som Hannes skrev så är det dags för jullov,

så GOD JUL (och Gott Nytt År!)

önskar Ida (Hannes & Anna)

Fältrådgivare Lucy Nyambura om att jobba i Vi-skogen

2011-12-19T13:48:00.004+01:00

Här kommer en hälsning från en av Vi-skogens alla ovärderliga fältrådgivare, Lucy Nyambura, som jobbar med rådgivning åt bönderna i divisionen Bumula i västra Kenya. Hon berättar om sin syn på sitt arbete och den glädje hon får av att se bönderna växa och deras liv förbättras.

Nu är det snart jul och vi praktikanter tar ledigt ett par veckor. Men vi kommer fortsätta att blogga här, så håll utkik!

Varma (bokstavligen) julhälsningar!

[Edit] Jag upptäckte att det hade blivit fel när jag exporterade videon så att lite skräp kom med i slutet. Nu har jag fixat det och lagt upp den riktiga versionen.

/Hannes

En bondefamilj och deras tusen Calliandraträd.

2011-12-19T10:08:00.004+01:00

Efter mil av gropig lerväg ute på Mitiyanas landsbygd i Uganda anländer vi slutligen till James Nsaba och Regina Nassazi bondgård. De har varit agroforestry-bönder sedan Vi-skogens inträde i området i början av 2009. Sen dess har Vi-skogens fältofficerare kontinuerligt arbetat tillsammans med de för att förbättra jordbruket till att bli långsiktigt hållbart, produktivare och mer miljövänligt.

Om bönderna belönas av vädret med goda förhållanden kan Calliandra till och med ha tre skördeperioder av frön
istället för det sedvanliga två perioderna. Då Vi-skogen ofta hjälper till att etablera plantskolor för
agroforestry-träden så skiljer sig Calliandra ur mängden då trädet inte hanterar transplantering särskilt väl
utan fröet bör planteras direkt i jorden. Men Calliandra kräver inte mycket skötsel när trädet väl har slagit rot,
det hanterar längre torr-perioder och ger bra skydd för jorden under regnperioderna. Den största utmaning för
bondeparet har hittills varit att hålla borta myror som har god aptit för träden.

James och Regina i mitten, omringade av sina fem barn. Den förändringen som har varit av störst betydelse på
gården är både James och Regina eniga om att det just har varit införandet av trädet Calliandra. Ett träd som
har gjort underverk för deras jordbruk. Regina konstaterar att: - Innan Vi-skogen kom hit så hade vi bara några
få men nu har vi hela gården täckt av dom!

Calliandra är också nyttigt foder för familjens kor som har producerar allt större mängder mjölk som också har
fått en tjockare kvalité. James och Regina försöker ge korna den bästa möjliga kombinationen av mat för att
uppnå en bra näringshalt och då är Calliandra ett måste för korna.

Den största utmaningen för familjen innan Vi-skogens inträde var att fröna inte ville gro men efter att ha fått kunskap
om hur de planteras bäst så badar minst sagt hela bondgården i Calliandra. Trädet har planterats runt hela gården
och håller ovälkomna gäster och djur borta. Trädet är även planterat så det skiljer olika grödor ifrån varandra.
Samtidigt minskar Callianda jorderosion och binder stora mängder kväve som ger energi till jorden och underlättar
odlingen av populära grödorna jordnötter, bananer och kaffe. James tillägger att bananerna till och med har blivit
vackrare efter att de planterade Calliandra. - Det är som att man kan se den extra näringen i dom.

Ett kilo Calliandra-frön kostar ungefär 700000 shilling vilket motsvarar ungefär 200 svenska kronor. Varje träd som planteras och överlever genererar efter ett och ett halvt år mellan ett halvt till ett kilo frön under en ett-års-period.
Men mängden varierar mycket på grund av olika förutsättningar. Inom den bondegruppen Regina och James är
organiserade i så säljer dom fröna för 50000 för att uppmuntra fler till att kunna ta bättre hand om sitt jordbruk
och sina kor. - Inom gruppen hjälper vi varandra, jag och min fru instruerar våra medlemmar efter Vi-skogens
metoder i hur de kan odla Calliandra och få fram egna frön.

Regina avslutar vårt besök med att berätta:
- Förr så skördade vi våra träd för ved till matlagningen och sen lät vi marken stå tom. Idag planterar vi nya träd för
varje träd vi hugger ner och därför behöver vi inte leta efter ved utanför vår tomt längre.

Framtidstro

2011-12-14T15:00:00.000+01:00

Salongo var för tio år sedan en skogsby, öster om Victoriasjön. Idag har träden avverkats, de har behövts för att laga mat. Träden har lämnat en fattig jord. Hit, till Salongo, når inga elledningar. Det har blivit svårt att bo här. Och regnmolnen går inte längre att lita på. Familjen Mwasas biogastank betyder därför så mycket!

Hela byn hjälpte till, samlade kodynga och fyllde på. Nu finns något i Salongo som inte fanns här förut, biogas. Var mål mat lagar familjen över gaslågan. Hälsofarlig eldrök plågar inte längre familjen, gasen är ren. Solen går ned och mörkret lägger sig över Salongo men familjens gaslampor lyser. Under natten sipprat näringsrik biosörja ur tanken. Och dagen därpå sprider Lawrence Mwasas ut den näringsrika sörjan runt gårdens kaffeplantor.

Familjen Mwasas är inte ensam. Biogas har blivit populärt, bönder sparar pengar för att ha råd. Och de hjälper varandra. Dessutom dyker solfångare dyker upp här och var, laddar mobiltelefoner och tänder utomhuslampor. Trots klimatförändringar ser många bönder förnyelsebar energi som ett löfte om en ljusare framtid. Till skillnad från i Sverige, där alternativ energi ses som något nödvändigt ont. Tänk om attityden i Sverige kunde börja likna småböndernas i Uganda.

Woods Saving Stove - så gör du

2011-12-13T10:34:00.002+01:00

Medan regnets smattrande påminner oss om att regnperioden har nåt sitt klimax står vi inne i Njeroza Munamasakas kökshus. Bondegruppen i byn Bweyale har samlats för att av Vi-Skogen få lära sig att tillverka en vedsnål kamin.
Eller som vi säger här nere, en wood saving stove.

En grund är skapad. Till vänster synes en grön stjälk från bananträdet, den används för att skapa skorstenen till kaminen.
Man klär den i leran och efter två veckor har stjälken ruttnat och kaminen är redo att användas som den är tänk.
Kastrullerna används för att mäta hur stora hål man behöver för att de ska passa in i framtida matlagning.
Att få så perfekta öppningar för elden är viktigt då man inte vill få extrautrymme då det slösar energi.
Till sist ser vi stammen från bananträdet nere till höger, denna kommer snart att tas bort för att bli det hål
man stoppar in veden i.

I ett led av människor skickas leran fram till konstruktionen av kaminen.

När grunden har torkat är det att börja på del två där man klär in kaminen i ytterligare lera för att skapa utrymme åt kastrullerna.

Gruppens medlemmar följer varenda rörelser som instruktören James gör. De ser alla fram emot att kunna
återvända hem och bygga sin egna kamin.

Vatten används för att göra kastrullernas passform i lera så smidig som möjligt.

Stenar läggs i kastrullutrymmet, på så vis kommer värme ledas från den högra "plattan" till den vänstra genom
ett mindre hål.

Därefter är det bara det estetiska kvar att forma kaminens yta så jämn som möjligt.
Under händerna synes även den metallstång som används för att skapa ett litet hål åt syretillförsel för elden.

Gruppen ser fram emot att sätta spisen i bruk. De ser det som en viktig investering som kommer förbättra matlagningen avsevärt. De fram emot av fördelarna att inte behöva använda lika mycket ved till matlagningen, bli av med farlig rök i köket samt att kunna njuta av en renare tillvaro då askan samlas i spisen istället för att virvla runt.

/Maurits

2011-12-09T12:55:00.000+01:00


Laurence förbereder utfodringen av sina två kor.

Nu är snart även den här veckan över. Tiden går osannolikt fort, och om snart tre månader är vi hemma i Sverige igen. Nästa lördag åker jag (Isabelle) till Vi-skogens kontor i Masaka (Uganda) och ska jobba därifrån en sväng tillsammans med John och Maurits. Sedan ska det firas jul och has semester två veckor. Både jul och semester har känts väldigt avlägset fram tills nu.

Den här veckan har innehållit både kontorstid och fältbesök. Igår var vi ute riktigt långt ute på landsbygden i norra Rwanda och intervjuade en kvinna som heter Laurence Nyiranizimana. Frågorna handlade om hur hon tjänar pengar på att odla träd tillsammans med sina grödor. Vi filmade intervjun och nästa vecka ska vi klippa ihop en film av materialet. Laurence berättade bland annat att hon tjänar 1500 rwandiska frank i veckan på att odla sitt eget djurfoder (hon använder blad från agroforestryträdet calliandra) , det motsvarar ungefär 20 kronor i veckan.

Trots att vi har varit här i över en månad slutar vi inte förvånas över hur glada folk är över att se oss. Människorna här är så himla trevliga, och vi har hittills känt oss välkomna överallt. Särskilt glada blir barnen, och det är inte ovanligt att en hel liten kö av glatt vinkande barn slår följe med oss, ibland bakom bilen vi sitter i och ofta har vi ett litet lämmeltåg med nyfikna barn bakom oss på den åker, gård eller i det hus vi genomför intervjun på. Det kommer nästan kännas konstigt väl hemma i Sverige att inte alltid ha sällskap med ett gäng nyfikna ungar.

/ Isabelle

Att fira med dans

2011-12-08T19:45:00.000+01:00

Det har ju tidigare skrivits här på bloggen om att Vi-skogen arbetar med spar- och lånegrupper. Dessa grupper är en del av Vi-skogens arbete med VSL (village savings and loans) som är ett spar- och lånesystem där gruppmedlemmarna (bönderna) sparar sina pengar gemensamt, och sedan har de möjlighet att låna pengar ur den gemensamma potten. Det gör det möjligt för dem att investera i sin gård och göra dyrare inköp.

För ett par veckor sedan var jag och Rikard med på en så kallad graduation ceremony för en av vi-skogens VSL-grupper i Rwanda. Under den ceremonin delades alla pengar som gruppen sparat under ett år ut. Vi-skogen tränar grupper i spar- och låneteknik under ett år, sedan drar de sig tillbaka för att gruppen ska få chansen att fortsätta utveckla arbetet på egen hand. Så den här dagen firades både att gruppen hade genomgått träningarna framgångsrikt och att besparingarna delades ut.

Även Kenyagruppen har deltagit på en sådan ceremoni, vilket de skrev om på bloggen tidigare. De skrev att gruppmedlemmarna firade sitt sparande med sång och dans, vilket även vi fick uppleva. Vi blev uppvjudna, eller snarare uppdragna, till att delta i firandet. Vilket vi såklart gjorde. Eftersom vi besökte gruppen i samband med att vi gjorde en film så finns ögonblicket förevigat. Just då kändes det som att vi såg lite naturligare ut än vad vi faktiskt nu vet att vi gjorde…Men det är fantastiskt att se att Vi-skogens arbete faktiskt är så uppskattat att det till och med kan resultera i dans!

/Isabelle och Rikard

Ung bärkraft

2011-12-08T19:43:00.000+01:00

Idag har vi varit ute i Jali och Nduba sector som ligger ca. en timmas bilfärd från Kigali. Vårat mission för dagen var att samla information till Isabelles businesscard och titta på en terassodling. Detta för att fånga lite inspiration inför morgondagens uppdrag som går ut på att börja göra en webfilm om träd och terassodlingar, som man använder för att stoppa jorderosion och hindra näringen i marken från att försvinna.

Under dagen besökte vi olika bönder som sysslade med allt från biodling till vattensamling. Vid slutet av dagen stannade vi till hos en grupp föräldralösa, som tillsammans med Vi- skogens hjälp odlar grödor och driver en köksträdgård. Inne på gården går vi förbi en snyggt målad byggnad med texten Washington över dörren. Inne i huset var väggarna täckta av affischer med bland andra Obama och Avril Laving.

Det var en lummig och fin gård med nyttiga och näringsrika grödor som barnen och ungdomarna äter och säljer för att tjäna extra pengar. Vissa grödor känner man även igen från de svenska gårdarna, som rödbetor och kålhuvuden. Det var en härlig stämning på gården och man förstår att Vi-skogens hjälp verkligen är behövd och uppskattad hos dessa barn.

/Rikard

Biodling i Rwanda

2011-12-06T09:24:00.001+01:00

Honung är bra på många sätt; det smakar gott, kan användas både i matlagning och bakning, och är nyttigare än socker – till och med hälsosamt. Honung är dessutom lätt att producera och kan säljas dyrt. Den som producerar honung får, förutom det här, även bin till sin gård - bin som kan pollinera grödorna.

Alla de här egenskaperna var väldigt uppskattade hos en grupp bönder som jag och Rikard träffade förra veckan. Dessa bönder har nämligen gått samman och bildat ett kooperativ som producerar honung tillsammans. Eller nej, de producerar inte honungen – det är det förstås bin som gör. Det tog en stund att övertyga kooperativet om att vi faktiskt förstod så mycket i alla fall efter att vi hade ställt ett tjugotal frågor om biodling…

Stommen av en bikupa.

Det här bondekooperativet använder sig av traditionella bikupor som är tillverkade av pinnar, fibrer och kodynga. Pinnarna utgör kupans bas, som flätas likt en korg. Hålen mellan pinnarna täpps igen med kodynga och slutligen lindas fibrer och ytterligare ett par pinnar runt kreationen. Kupan är formad som en (ihålig) cylinder, och är ofta ungefär en meter hög. När den är färdig är det bara att sätta upp den i ett träd. Gärna ett träd med stora blommor för att locka bin till just det trädet.

En färdig bikupa uppsatt i ett träd.

Sedan är det bara att vänta på att bina flyttar in. När de väl gjort det kan man få sin första honungsskörd sex månader senare. En enda kupa kan ge mellan 20 och 25 liter honung två gånger om året! En liter honung kan säljas för mellan 4 och 6,5 USD, beroende på säsong. Så biodling kan verkligen vara en gynnsam affär.


Laurence Uwimana var en av medlemmarna i kooperativet.

Jag håller just nu på att skriva en serie informationsfoldrar om hur man som bonde kan tjäna pengar på att odla träd. Det första exemplet jag skrev om handlar just om att sätta bikupor i dem. Jag har räknat ut att om man sätter upp tre bikupor i ett av sina träd och säljer honungen från dem kan man köpa minst en ny get inom ett år. Efter det första året ökar vinsten, eftersom utrustningen redan är köpt, till mer än sex getter om året! En väldigt bra deal, som kan göra stor skillnad för en familj i östra Afrika.

/Isabelle

Farmers of the Future i bild

2011-12-02T16:28:00.000+01:00

Som tidigare nämnt har vi precis som våra kära kamrater i Kenya och Rwanda fått besöka flera skolor som samarbetar med Vi-Skogens Farmers of the Future. Med dessa bilder kan man sammanfatta förra veckans besök.

St. Marks Elementary School

Farmers of the future delar också ut bollar för att förbättra elevers fysiska hälsa.

Kibubbu Muslim Elementary School

Ananasodling.

St. Agatha Boarding Primary School

St. Peters Kaggolo

/Maurits

Skräp?

2011-12-02T13:48:00.001+01:00

Jag har funderat en del på det här med avfall på sistone. Här i Kenya är avfallet helt klart ett problem. Det ligger skräp på gatorna, i dikena, vid stranden, i skogen. Plastpåsar, pappersförpackningar, rostiga burkar, en omaka utsliten flip-flop.

Klassiskt skräpigt dike

Det verkar som att beteendena inte förändrades i samma takt som materialen. Organiskt nedbrytbara material som trä och växtfiber byttes ut mot beständiga material som metall och plast. Men folk fortsatte att kasta saker i diket så som de alltid hade gjort. Och förr var det ju inget problem, det man slängde hade ändå snart förmultnat.

Här finns det på många ställen knappt en soptunna, och någon källsortering kan man se sig i stjärnorna efter. Det skär lite i hjärtat att behöva slänga allt avfall i ett och samma kärl. Matrester och blöta grönsaksskal tillsammans med plastförpackningar och mjölkkartonger. Ingen kompostering, om man inte bygger en egen förstås. Men då får man istället problem med skadedjur.

David Muguro visade oss runt bland återvinnings-

gruppens odlingar.

Men som tur är finns det de som försöker göra något åt problemen. Förra veckan var jag på besök hos återvinningsgruppen Dajopen Waste Management i Kitale. Det var visserligen bara en medlem där just då, Mr. David Muguro, men han visade mig entusiastiskt runt och berättade om allt de gjorde.

Bland annat köpte de in behandlat avloppsslam från reningsverket som de komposterade tillsammans med annat organiskt material och fick fram ett högkvalitativt, naturligt gödningsmedel, som de sålde till bönder i närheten. De gjorde vackra smycken av papper, tillverkade bricketter till eldning av kartong och vävde väskor av gamla plastpåsar. Pet-flaskor smälte de ner och gjöt om till takpannor och gårdsstolpar.

Väska av gamla plastpåsar

Men trots de ädla ambitionerna Dajopen Waste Management har kommer det krävas mer än hobbyåtervinning för att komma tillrätta med avfallsproblemen här. Hela avfallshanteringssystemen behöver förändras och det måste finnas bättre möjligheter för folk att sortera och slänga sitt skräp på rätt ställe. Detta tillsammans med utbildning kan man nog komma ganska långt med.

Smycken av returpapper

Men jag tror att om vi verkligen ska komma till rätta med våra avfallsproblem (och då menar jag våra som i hela världen) behöver vi inte bara återanvända och återvinna. Vi behöver för det första sluta producera och konsumera så mycket. Och för det andra behöver vi reformera sättet att tänka när det gäller skräp. Om vi ska lyckas skapa ett kretsloppssamhälle på riktigt måste vi sluta tänka i termer av skräp och avfall, och istället se allt som resurser. Möjligheter istället för en belastning.

Eldningsbriketter av kartong

Och det här tror jag Kenya är mycket bättre än Sverige på. Svinnet är långt mycket mindre här. Människor tar tillvara på allt som har ett värde.

Det verkar som att knappheten här föder resursmedvetenhet hos människor, medan vår välfärd endast föder slösaktighet. Så är det väl, har man det gott ställt känner man inte samma behov av att hushålla med resurserna.

Så jag tror att vi kan lära oss mycket av varandra. Låt Kenya inspireras av det svenska avfallssystemet, och låt svenskarna ta efter kenyanernas hushållningsförmåga. Det skulle vi båda tjäna på.

Hannes (Anna och Ida)

The last supper...

2011-11-29T18:38:00.001+01:00

I går var jag, Hannes och Ida bjudna på middag på kiboko bay resort, ett hotell som ligger nere vid sjön där de har en fin restaurang. Ida kunde tyvärr inte vara med, då hon har varit sjuk hela veckan.

Det var en fantastisk utsikt ner mot sjön och Hannes trodde att han såg en flodhäst. Kiboko betyder just flodhäst, och vi fick höra att de kan komma upp på stranden ibland och beta på mornarna.

Det var en stor middag för Vi-skogen-personal med representanter från alla de olika kontoren i Kenya, Tanzania, Rwanda och Uganda.

Det hade slumpat sig så att tre möten hölls samtidigt här i Kisumu den här veckan. Finansavdelningarna hade en kort utbildning och möte samtidigt som monitoring och fieldoperation-avdelningarna, och Kenya konsortium hade möte. Totalt var det ca 40 personer och det var en hjärtlig och glad stämning.

Det blev trerätters middag och vi satt ute runt två stora långbord. Samtalet gick lätt och det skrattades och skämtades runt borden medan mörkret sänkte sig runt oss.

Middagen var även en avskedsmiddag för de som jobbar på programkontoret här i Kisumu, som flyttar till Nairobi nu i december. Det skämtades om att detta var ”the last supper”. De som ska flytta höll tal under efterrätten, och det var blandade känslor inför flytten till huvudstaden, men som en av dem sade:

–Även om vi flyttar så kommer vi bara att vara ett telefonsamtal eller ett mail borta från varandra.

Det är härligt att se den vänskap och gemenskap som finns här, och man förstår då vad som gör att en organisation som denna kan uppnå så mycket.

Anna (Hannes och Ida)

Extremt väder, klimatförändringar och Durban

2011-11-29T17:06:00.003+01:00

Ny vecka och team Kenya fattar pennan i detta stafettbloggande. Det är redan första advent, det är inte klokt vad tiden går. I Sverige har första snön kommit. Här har vi också haft nederbörd, men i lite mer flytande form.

Det blåser som attan här i Kisumu i skrivande stund. Jag börjar nästan misstänka att det är Adventsstormen som har letat sig ända ner till ekvatoriella breddgrader. Eller kanske ska jag kalla den för Monsterstormen som Aftonbladet gör, eller Extremstormen som i Expressen. Kärt barn har många namn. Hur som helst verkar den härja rejält, så det känns rätt skönt att inte vara i Sverige just nu.

Den här stormen är bara ett i ledet av extrema väderhändelser som har kantat det senaste kalenderåret. Extrem torka på Afrikas horn, översvämningar i Mexico och Thailand och allt fler orkaner. Samtidigt varnar IPCC i en kommande rapport att mängden extrema väderfenomen kommer att öka avsevärt de kommande hundra åren, som en följd av den globala uppvärmningen och klimatförändringarna.

Klimattoppmötet i Durban inleddes igår, och det skrivs inte jättemycket om det.

De allmänna förhoppningarna på mötet är inte skyhöga, men pressen är ändå stor. Kyotoprotokollet löper snart ut och lyckas de inte förlänga det, eller formulera ett nytt avtal, kommer världen stå helt utan något bindande klimatavtal. Detta i en tid då utsläppen inte alls minskar (som de skulle ha gjort enligt Kyoto) utan istället accelererar, och allt fler drabbas av skiftningar i klimatet och extrema väderförhållanden. Inte minst de fattiga och i synnerhet bönder. Budskapet är solklart: vi måste vända detta nu! Ändå händer inget.

Men om inte politikerna tar ansvar får vi ta saken i egna händer. Jag vet att det finns massor av hjältar som gör allt i sin makt för att minska utsläppen och hejda den globala uppvärmningen. Vi-skogen är en av dem. Förutom att det självklart är bra för koldioxidupptaget att det planteras träd, har Vi-skogen startat två olika projekt för klimatkompensation.

Det ena heter Imiti Nibwo Bulora, vilket betyder ungefär ”Träd ger liv”, och är ett samarbete med det brittiska certifieringssystemet Plan Vivo. Företag kan frivilligt kompensera sina utsläpp genom trädplantering. Småskaliga jordbrukare i Tanzania som planterat träd på sin gård får vinning genom att de ställer om sitt jordbruk till agroforestry, och de får också betalt för att plantera träd.
(Läs mer Vi-skogen och Plan Vivo här)

Det andra projektet går under namnet Kenya Agriculture Carbon Project. Här är tanken att pengarna som kommer in används för att kompensera bönder som genom trädplantering och andra åtgärder har lyckats öka kolhalten i sin jord. Det är unikt i sitt slag då inget annat koldioxidprojekt tidigare har använt ett sådant sätt att mäta koldioxidupptaget på småskaliga jordbruk här i Afrika.

Bosse här på kontoret ska åka till Durban på onsdag för att prata om dessa två projekt. Jag skulle hemskt gärna vilja åka med och få uppleva mötet live. Jag är ju ändå så nära nu! Eller, åtminstone känns det så, eftersom jag befinner mig på samma kontinent. Att det är lika långt från Kisumu till Durban som från Örnsköldsvik till Gibraltar har liksom inte riktigt gått in än. Så jag får nog nöja mig med att följa händelseutvecklingen via nätet istället.

Hannes (Anna och Ida)

Briketter istället för ved - så gör du!

2011-11-25T14:24:00.004+01:00

Förra fredagen hittade man mig och John ute på landsbygden i Sembabule. Dagen till ära hade Vi-skogen arrangerat en utbildning för bondegruppen Lutanwa Co-operative Society i hur man tillverkar briketter för matlagning.


Vi-skogens field-officer Allan Kasenyi håller först en teoretisk introduktion för bönderna.

Bönderna hade redan förberett och samlat ihop bananlöv och kvistar. Även torra matrester fungerar utmärkt för att
tillverka briketter.

Uppsamlat material läggs i plåttunna som fylls upp till kanten.

Efter att man ha satt fyr på bananbladen så dröjer det ungefär en timma innan det har förkolnat helt. Syretillförseln är
låg då det endast är ett hål i botten av tunnan samt små hål på sidorna som ger elden syre. På så vis undviker man att materialet blir till aska.

Efter att ha hällt ut kolet så strör man lite vatten över för att låta det svalna och därefter tar man ut de delar
som inte förkolnats under eldningen.

Därefter tillsätter man en grötblandning tillverkad av grödan kasava (i den gröna plastkoppen) vars förmåga att binda
kolet fungerar som lim i framställningen av briketterna.

Därefter är det bara att krama kolet så hårt det bara går till runda bollar.

Fördelarna med att använda briketter är många. Böndernas minskade behov av ved innebär att skövlingen av skog upphör i allt större grad. Bönderna kan istället koncentrera sig på att plantera träd för långsiktiga behov som exempelvis mango- eller avokadoträd. Tillverkningen av briketter är inte heller lika arbetsintensivt som att hugga och samla ved. Samtidigt som beroendeställning blir mindre till ved så det bildar briketter också mindre mängder rök under matlagningen.
Ett stort problem i många kök på landsbygden är att man saknar skorstenar att för leda rök ut ur köken och får därför helt rökfyllda kök vid matlagning. Därför är många kök hos bönderna förlagda utanför huset där man bor. Jordbruken blir dessutom snabbt av med organiskt material som ofta ligger skräpandes på gården innan de förmultnar.

Brikettillverkning har inte enbart miljövänliga fördelar, det påverkar även den sociala situationen för många kvinnor. Främst så blir matlagningen hälsosammare och eftersom brikettilverkning anses enligt ugandiska könsroller vara en kvinnlig arbetsuppgift så kommer de ansvara för försäljningen i många fall av briketterna. Med en extra inkomst uppnår de på så vis högre självständighet från mannen som annars ansvarar för försäljningen av jordbrukens varor.

/Maurits

I Uganda är trädplantering lika med matsäkerhet

2011-11-24T14:23:00.000+01:00

Jag och Maurits har besökt elever som börjat planterat träd och odla grödor utanför sitt klassrumsfönster, byggt kompost och lagt skyddande stråtak över mango-, papaya- och avokadoplantor. Vi har med mikrofon och filmkamera intervjuat elever som tagit trädplantor med sig hem och låtit sina föräldrar förstå trädets fördelar. Vi har dokumenterat Farmers of the Future, Vi-skogens skolprojekt om varför träd är livsviktiga. Om träds många och olika fördelar, exempelvis som jordförbättrare. Långsiktigt handlar Farmers of the Future om att förändra synen på det ekologiska jordbruket. Ekologiskt jordbruk är ett mycket viktigt, lika svårt som kunskapskrävande yrke.

I den Ugandiska tidningen Daily Monitor står att afrikanska länder på 60-talet var självförsörjande, till och med exporterade mat. Nu är allt helt upp och ned. Afrikanska länder är idag tvungna att importera mat. Därför sprider hungern ut sig, skriver tidningen.

Veckomagasinet The EastAfrican har publicerat en kolumn om bönder i Malawi, Tanzania, Moçambique, Zambia och Zimbabwe som på 90-talet började integrera trädplantering med jordbruk. Idag har böndernas skördar fördubblats, skriver veckomagasinet. Träden har näringsberikat jorden och tagit till vara på regnvattnet. Exempelvis påbörjade 12 bönder på 90-talet ett trädjordbruksprojekt i östra Zambia som idag har växt och involverar fler än 66 000 småbönder. I det lilla, befolkningstäta Malawi kan 145 000 bönder trygga landets matsäkerhet - tack vare trädjordbruk!

I Butambala planteras träd

2011-11-23T14:56:00.002+01:00

Vi trängdes i framsätet, jag och Maurits. Och viste inte vart vi var på väg. Vägen blev mindre och mindre och tog liksom aldrig slut. En sak hade vi dock klart för oss, någonstans där ute höll träd på att planteras. Vi skulle få vara med, fotografera och intervjua.

7 000 träd planterades på en och samma dag. Hela byn var engagerad, mer eller mindre. Skolorna var med, träden planterades för framtiden. Här ska luften bli bättre med åren, vattnet bli renare och jorden rikare på näring.

Snart träffas FN: s klimatpanel i Uganda, ny klimatrapport är på gång. Innehållet kommer vara dystert. Tvågradesmålet tycks redan vara historia. Vissa områden på jorden kommer bli omöjliga att leva i, enligt rapporten.

Skogsplanterarveckan

2011-11-20T09:31:00.001+01:00

Hej på er!

Isabelle och Vi-skogen personal är redo att börja plantera.

Igår var det lördag, och vi spenderade dagen med att plantera ett varsitt träd i Nyaburungo, strax utanför Kigali. Igår inleddes nämligen skogsplanteringsveckan här i Rwanda. Att plantera träd under en vecka varje år är en tradition här. Syftet med det är att motverka erosion vilket, som tidigare nämnts, är ett stort problem i det här området. Under veckan ska omkring 70 miljoner träd planteras, vilket innebär 7 träd per invånare! Det var roligt att se hur många som faktiskt deltog, sluttningen var full av planterande människor. Skogsplanteringsveckan avslutas på lördag, då ska även presidenten plantera ett träd.

Det var många som hjälpte till under dagen.

Området vi planterade i skövlades i samband med folkmordet 1994 för att människor inte skulle kunna gömma sig i den skog som då stod där. Det här pratade områdets borgmästare om i ett tal som han höll för alla medverkande. Borgmästaren passade även på att prata om familjeplanering, han uppmanade åhörarna att använda preventivmedel och beskrev problemen med överbefolkning som är väldigt påtagliga här i Rwanda, som faktiskt är det mest tätbefolkade landet i Afrika.

Korgen är fylld med lokalproducerade grönsaker och frukter.

Idag, söndag, har vi precis kommit hem från Kiburunkus marknad. Vi har köpt rediga mängder frukt och grönsaker. Ett kilo passionsfrukt, två ananaser, två mangofrukter, avokados, ett kilo tomater, ett kilo lök, ett kilo bönor och ett gäng paprikor fick vi med oss hem den här gången. Allt för endast 80 kronor. Det känns fantastiskt att kunna köpa alla dessa frukter direkt av bönderna själva på den lokala marknaden. Att veta att allt är närproducerat gör att allt smakar lite bättre. De stora butikerna här i Kigali har mestadels importerade varor, vilket gör allt mycket dyrare samtidigt som det är betydligt mindre klimatsmart att handla där. Därför har det blivit en söndagstradition för oss att handla alla grönsaker vi behöver inför veckan på marknaden istället, och vi undviker de stora kedjorna så mycket som möjligt. Desssutom är det himla mysigt att gå där en stund varje söndag.

Som ni hör har vi haft en väldigt givande helg. Nästa vecka skriver John och Maurits här på bloggen.

/Isabelle och Rikard.

Examen

2011-11-17T11:21:00.001+01:00

När vi lämnade Kigali runt åtta på onsdagsmorgonen passerade vi den hektiska morgonrushen av människor som ska till och från jobb, marknader och leverera sina varor. Allteftersom vi lämnade staden minskade avgaserna, trafiken och till slut var vi ute på landsvägarna där de flesta går, cyklar eller åker motorcykel på vägarna.

Vägen till Byomba zone i norra delen av Rwanda känns nästan magisk då du slingrar dig genom de kulliga landskapen där utsikten är slående. Det är ett landskap som är blandat av lapptäcken av åkerbitar och trädområden. Det är tydligt att det är mer träd på kullarna här i trakterna än om man jämför med kringliggande länder som Uganda. Om än skogslandskapet till stor del domineras av eukalyptus vilket är ett populärt timmerträd men som tyvärr dricker stora mängder vatten, det är heller inte ett träd i den stora agroforestry familjen.

Anledningen till detta fenomen kan bero på att regeringen har fastslagit att man inte får hugga ner sin skog utan tillstånd, och när de väl fått tillstånd får de heller inte göra kalhyggen utan endast gallra träd. Detta är förstås på både gott och ont, men är ett stort steg framåt i att bevara den skog som finns kvar och att motverka de stora erosionsproblem det kulliga landskapet och kraftiga regn medför.

Vid ankomst till den examensceremoni av åtta Vi-skogen grupper, vi skulle delta på, mottogs vi varmt. Dessa grupper startade sitt samarbete med Vi-skogen under hösten 2010. Och har fram till idag fokuserat främst på spar och lån aktiviteter där de lyckats få ihop ca 40 000 svenska kronor, som de nu delar ut mellan medlemmarna. Men utöver detta har de även arbetat och implementerat mycket av det andra Vi-skogen förespråkar. Det goda resultatet har bidragit till att bönder i grupperna kunnat investera i sina farmer och öppnat nya vägar att försörja sig på.

Det var ett tillfälle fyllt av glädje, dans och sång där till och med de stela mzungosarna (vita människorna) fick resa sig upp och dansa lite.

/Rikard

Agroforestry är grejen!

2011-11-15T17:30:00.001+01:00

Hej!

Den här veckan är det jag och Rikard som skriver här på bloggen.

Vi har just kommit tillbaka till kontoret i Kigali efter att ha varit ute på fältbesök hos två bönder. Vi har hunnit med en hel del fältbesök sedan vi kom hit. Förra veckan var vi ute nästan varje dag och pratade med olika bönder, träffade grupper och fick se hur Vi-skogen arbetar tillsammans med dessa, så nu börjar vi få lite koll på både närområdet och på hur vi ska lägga upp vårt kommande arbete. Vi-skogen agerar inom tre olika distrikt här i Rwanda, och distrikten är uppdelade i 4 olika zoner, som i sin tur delas in i 25 olika sektorer. Det gör att det är en hel del geografiska namn att hålla reda på…

Foto: Isabelle Strengbom

Just nu håller vi på och arbetar med en informationsfolder om hur man, som bonde, kan börja arbeta med agroforestry. Det handlar mycket om att informera om nyttan av att plantera träd tillsammans med sina andra grödor. Listan på varför det uppmuntras kan göras lång; många träd kan till exempel fixera kväve i marken, vilket gynnar de andra grödorna och ökar skörden. Att plantera träd motverkar även erosion då trädens rotsystem ”binder fast” jorden, samtidigt som vattnet behålls längre i marken. Träd erbjuder också skuggplatser och vindskydd, vilket ju både människor, djur och grödor mår bra av. Det är just det här agroforestry handlar om – att gynna samspelet mellan djur, grödor och träd. Dessutom finns det träd med medicinska egenskaper, som kan förbättra livssituationen för tusentals människor, särskilt för dem som lever med hiv/aids. Detta är i sig otroligt värdefullt för människorna här, men faktumet att träd även kan ge ökad inkomst genom till exempel frukt- och vedförsäljning och minskade behov av att köpa djurfoder och livsmedel (vilket träd och grödor kan förse bönderna med) gör det svårt att argumentera för någon annan odlingsmetod än just agroforestry!

Foto: Rikard Ledin

/Isabelle.

Besök hos en spar- och lånegrupp

2011-11-14T09:06:00.009+01:00

I början av förra veckan åkte vi till ett område som heter Bungoma för att vara med på ett möte i en så kallad spar- och lånegrupp. Syftet med dessa grupper är att folk i byarna ska ha tillgång till enkla lån- och spartjänster för att kunna göra investeringar eller spara pengar till framtiden mm. Då vi kom fram välkomnades vi av medlemmarna, som mestadels bestod av kvinnor. De mötte oss med dans och sång och kastade blomblad över oss. Det var spännande att se hur ett möte i en sådan här grupp fungerade i praktiken och det var oerhört välgenomtänkt. Flera av kvinnorna berättade om hur de genom gruppen hade blivit mer ekonomiskt oberoende från sin man, och därigenom mer självständiga.

Gruppen hade en egen kassa till sociala ändamål, ex vis om någon dött och familjen inte hade råd att betala begravningen, eller om någon blev akut sjuk och behövde till sjukhus. De hade även en kassa som gick till kostnader för utbildningar och workshops. Med hjälp av de pengarna kunde de skicka iväg medlemmar för att utbilda sig inom exempelvis näringsriktig matlagning eller hur man tillverkar en wood saving stove (energisnål spis). Därefter kunde dessa komma tillbaka och förmedla vad de lärt sig till resten av gruppen. Gruppen hade från början varit en ren kvinnogrupp som inte jobbat speciellt med lån och sparande och den fungerade fortfarande som ett diskussionsforum för medlemmarna där de kunde diskutera olika problem och hjälpa varandra med att lösa dem.

Vi fick se en wood saving stove som kvinnorna hade tillverkat och som även fungerade som ägg-kläckningsmaskin och utrymme för kycklingar. Under spisen fanns nämligen ett utrymme där det var lagom varmt och skyddat för ägg och nykläckta små kycklingar. Vi fick även se jättefina odlingar av sötpotatis, mais, jordnötter,kassawa mm. Mellan grönsakerna stod träd som Sesbania ochGrevillea i snygga rader. De bidrar med näring till marken, djurfoder, erosionsskydd och skugga bland annat.

Vi gjorde även en egen intervju med paret som ägde gården om hur de gynnats av samarbetet med Vi-skogen och hur det gjort deras förhållande mer jämställt. Det var spännande att höra att kvinnan, som tidigare bara haft ansvar för hus och barn, nu mera hade ansvaret för kyckling- uppfödningen och hade en köksträdgård som gav henne egna inkomster.

Innan vi skulle gå blev vi bjudna på te och jordnötter och vi hann sitta och prata lite med gruppen.
De hade mycket frågor om Sverige och vi fick berätta och jämföra klimat och jordbruk.

Det är brukligt i det här området att en gäst inte ska gå tomhänt från ett besök. Bönderna hade därför samlat ett helt bord med frukt och grönsaker till oss. De ville på detta sätt, genom oss, tacka alla de svenskar som skänkt pengar till Vi-skogen och som genom detta har bidragit till att de har kunnat ta sig ut ur fattigdom, utveckla sitt jordbruk och lära sig nya saker.

Vi kunde dock inte ta emot denna fantastiska gåva, dels var det mer mat än vi skulle kunna äta upp på en månad och Vi-skogen har dessutom en policy att varken ge eller ta emot gåvor för att därigenom försöka förhindra korruption, vilket är ett utbrett problem i öst Afrika. Så det här var till alla månadsgivare och alla andra som bidragit till Vi-skogens arbete, det var tänkt till er som tack från bönderna i Bungoma!

Anna (Ida och Hannes)

Jordbruksmässa med discomusik

2011-11-11T17:58:00.000+01:00

I helgen besökte vi den omtalade jordbruksmässan i Kitale, vars discomusik och tivoli höll oss vakna ett antal nätter i rad eftersom vi ”bara” bodde någon kilometer därifrån.
Mässan är en av de största om jordbruk i Kenya, och Vi-skogen var där och visade upp sin verksamhet.Ni kanske undrar vad discomusik har att göra med jordbruk. Det gjorde åtminstone jag. Nu har jag kommit fram till att det hela egentligen är väldigt logiskt. För det första bjuder kulturen här till att folk tar varje tillfälle i akt att festa och leva om, särskilt när det är en massa människor samlade på samma ställe. Och för det andra; vad förtjänar att firas om inte jordbruket? Det som är basen till det moderna samhällets matförsörjning, det som gör det möjligt för oss att kunna äta oss mätta!

Mässmingel. Här har en utställare byggt upp en modell av deras vision!

På mässan fick jag tillfälle att bekanta mig med andra aktörer inom jordbrukssektorn i Kenya. Jag pratade genmodifierade grödor med en man på ett fröföretag. Han trodde att GMO hade en ljusnande framtid i Kenya och var själv försiktigt positiv till saken, även om hans företag inte stod bakom det. Än.

Hos deras konkurrent fick jag bevittna en mängd olika specialutvecklade grödor som planterats enkom för mässan. De hade även byggt upp en multi-storey garden, där de odlade grejer i säckar som de lagt i olika nivåer. Lite som en örtspiral inom permakulturdesign, där en av poängerna är att utnyttja odlingsytor och vattnet bättre. En annan intressant uppfinning de hade byggt var en liten damm med fiskar, ovan vilken det stod ett litet hönshus, på vilket de odlade grönsaker. Tanken var att det skulle fungera som ett kretslopp där hönsen gödslar vattnet och fiskarna, fiskarna äter gödslet och renar vattnet, och vattnet går till växterna på taket.

Vi-skogen visade upp en arsenal av alternativa matlagningsapparaturer, allt från solspisar och värmehållare till mer traditionella, men vedsnåla, spisar. Likaså visade de upp olika trädplantor som används inom agroforestry och delade med sig av diverse information för intresserade besökare.

Jag träffade också en väldigt entusiastisk getbonde som hade börjat jobba med Vi-skogen sedan knappt ett år tillbaka. Han var fortfarande ny i gemet, men hade redan hunnit se resultat på sin gård. De hade ökat antalet boskap och lyckats få mycket mer mjölk av varje get sedan de började med agroforestry. Det börjar bli tydligt för mig att dessa metoder tillsammans med mer kunskap och verktyg inom förädling, marknadsföring och försäljning gör väldigt stor skillnad för bönderna här.

Kitale var svalt, grönt och skönt. Nu är vi tillbaka i den tryckande värmen i Kisumu. Det är otroligt vad lite höjdskillnad kan göra skillnad för klimatet. Jag längtar redan tillbaka lite till svalkan där uppe och hoppas det blir återbesök snart igen.

Kwaheri!

Hannes (Anna och Ida)

Kontoret i Kitale är Vi-skogens första. Det var i det området som verksamheten startade.

En av de utrotningshotade aporna som håller till vid kontoret i Kitale.

En annan kompis jag hittade vid kontoret.

Skolbesök i Kenya

2011-11-09T09:20:00.005+01:00

Sedan gruppen skildes åt i Kisumu har vi som stannade kvar i Kenya redan hunnit med en hel del, så här kommer lite tillbakablickar…

Barnen på Siboti primary school är glada att få besök!

En dag i slutet på förra veckan fick vi följa med Vi-skogen till några skolor i områden där de jobbar. Det har ett projekt som heter ”Farmers of the future” som riktar sig till barn i skolåldern.
Vi-skogens personal utbildar lärare och elever i agroforestry, både i teori och praktik. Eleverna får plantera träd på skolgården och göra i ordning en köksträdgård med olika grönsaker. De får även lära sig mer om andra saker såsom näringslära, mänskliga rättigheter, sexualkunskap osv. Saker som är grundläggande och självklara för oss i Sverige, men inte här. Lärarna kan ha svårt att veta hur de ska ta upp dessa tabubelagda ämnen och då är Vi-skogens arbete värt otroligt mycket. Genom att barnens föräldrar i många fall redan har fått hjälp och förtroende för Vi-skogens fältpersonal är många dörrar redan öppnade.

Anna och Hannes hjälper till att väga och mäta barnen som går i andra klass.

Vid besöket på Binyenya primary school gjordes en enklare hälsoundersökning. Barnen vägdes och mättes och de lite äldre barnen fick svara på frågor kring sin kost. Den insamlade informationen ska ligga till grund för ett näringsprogram som Vi-skogen ska sätta ihop för skolorna i området.

Eleverna har ett grönsaksland och en plantskola. Plantorna på bilden är passionsfrukt!

Barnen tyckte att det var spännande att det kom besök till skolan, och ännu mer spännande var det ju att tre mzungu´s var med! Det var en härlig dag, och vi träffade så mycket fina barn. Tack alla ni som stöttar Vi-skogen och ger dessa barn och deras familjer en ljusare framtid!

/Ida (Anna och Hannes)

Hotet mot artrikedomen

2011-11-07T15:07:00.007+01:00

Världsnaturfonden har konstaterat att nästan en tredjedel av jordens alla djurarter som existerade i början av 70-talet har utrotats. Innan vi flög från Sverige köpte Maurits senaste numret av magasinet Filter. Ett reportage handlar om Sveriges urskog som skövlas i snabb takt, och därmed utrotar vår planets artrikedom. De urskogar som trots allt finns kvar är värda miljarder för skogsbolagen, som vill avverka.

Träd växer flera gånger snabbare i Uganda än i Sverige. Eukalyptusträd är ett snabbväxande, vattenslukande timmerträd som redan nu är lätt att se från bilfönstret på väg genom den ugandiska landsbyggden. Jag tror att de svenska skogsbolagen är i Uganda snart, planterar mängder av dessa träd och på så sätt fördärvar artrikedom och mark och tjänar storkovan på samma gång.

Vi-skogen utbildar lärare och elever om hälsa, miljö- och jordbruksfrågor. Innan helgen följde vi med Vi-skogen på besök till två skolor på landsbygden. På båda skolorna fanns kompost och återvinningsstationer. Det fanns fruktträd som skördades av eleverna, liksom trädgårdsland som eleverna skötte. Och så planterades det olika typer träd såklart. Det är ett exempel på en god kraft för mångfald, signerad Vi-skogen.

John och Maurits i Uganda

Dag två i Masaka.

2011-11-04T10:30:00.000+01:00

Andra dagen i Maska spenderades med att besöka Vi-skogens demonstrationsfarm som används för att utbilda bönder i Agroforestry. Där erbjuds en stor variation av olika träd som används i olika syften för att främja jordbruket på ett effektivare och samtidigt miljlövänligt vis. Bland annat visar man upp det välanvändna trädet Calliandra som används för att minska erosion av jorden, foder till djur och virke att kunna elda med. Man har även utbildning i enkla tekniker för att spara regnvatten, hur man bygger energi-effektiva ugnar och hur växter kan användas för att hålla borta insekter (exempelvis tobaksplantan).

Calliandra

Skogs"trädgården"

En så kallad wood saving stove.

John och Maurits hälsar från Uganda

2011-11-02T09:13:00.002+01:00

Efter en vecka i Kenya på Vi-skogens kontor i Kisumu reste jag och Maurits till Uganda och Vi-skogens kontor i Masaka. Vi reste tillsammans med Isabelle och Rikard som nästa morgon reste vidare till Rwanda. Asfaltsvägen mellan den Kenyanska gränsstaden Busia och Ugandas huvudstad Kampala var bred och lättframkomlig. Vi pratade, fotograferade och lyssnade på musik. Jag och Maurits bor nu i ett väldigt gemytligt hus med vacker trädgård på en kulle i Masaka. Och nog är vi glada över att ha kommit hit, Lonely planet har utsett Uganda till No.1 country to visit in 2012.

I förra veckans nummer av The East African förespåddes återkommande svältkatastrofer i östra Afrika. Tidningen skrev att luften över indiska oceanen blir allt varmare, den stiger och bildar väldiga moln. På väg mot kusten regnar de tunga molnen bort, varför den luft som några dagar senare sveper in över land är torr och kvalmig.

Enligt den Ugandiska tidningen Daily Monitor uppgår jordens befolkning sedan i förrgår till sju miljarder. En av sju människor hungrar på jorden idag, situationen är värst för småbönder och plantagearbetare. Mat finns, men de fattiga har inte råd. Och de fattiga blir fattigare. Jordbruket är oljeberoende och oljan håller på att ta slut. Därför stiger matpriserna.

För ungefär ett år sedan i Tanzania på andra sidan av Victoriasjön. I förorten Igombe utanför Mwanza intervjuade jag småfiskare. Deras problem var det orena vattnet, snäckfeber och en vattennivå som sjönk. De hade dystra tankar om framtiden, fisken var snart slut. Och de menade att staten inte gjorde något för att hjälpa. Jag och Maurits tycker därför att den kunskap Vi-skogen sprider är viktig. Kombinera trädplantering med jordbruk och djurhållning. Bekämpningsmedel och konstgödsel blir onödigt samtidigt som trädjordbruket kan stå emot både torka och översvämningar. Pengar sätts i rullning av bondekooperativ som själva förädlar skörden och sedan säljer exempelvis honung, solrosolja, matsvamp eller mangofrukt.

Sista dagen med gänget!

2011-10-28T09:48:00.000+02:00

Nu sitter vi här under bandans halmtak och reflekterar över veckan som gått. Det har varit en händelserik vecka med många nya intryck. I fredags fick vi en heldag med föreläsningar där personalen på kontoret gick igenom vad var och en arbetade med. Dessutom har vi gått igenom våra uppgifter närmare, och det största arbetet kommer nog bli den handbok vi ska skapa för personal och bönder här nere. En rolig och inspirerande uppgift!

Igår (lördag) hann vi även med lite sol och bad under eftermiddagen, då vi hade tillgång till en pool i ett närliggande compound. Det var välbehövligt efter en ganska svettig vecka. Det är med blandade känslor vi nu är inne på den sista dagen tillsammans här i Kisumu. Imorgon rullar jeepen mot Uganda för de som inte stannar här. Det blir nog en spännande resa som kommer ta hela dagen och vi kommer nog få se massor under tiden. Extra spännande blir det med tanke på att vår senaste resa slutade med en åksjuk Rikard, men vägen till Masaka sägs inte vara lika guppig som den vi åkte på mellan Nairobi och Kisumu. Det är nog tur för oss alla….

Foto: Rikard

Nu ska vi bege oss mot Kibuje market, den lokala söndagsmarknaden här. Vi hoppas komma över en boll och kanske även fynda second-hand kläder. Nästa vecka kommer Maurits och John skriva här på bloggen, vi återkommer från Rwanda om tre veckor.

/Rikard och Isabelle

2011-10-27T09:16:00.001+02:00

Hej!

Nu har vi hunnit bo in oss lite här i Kisumu och börjat vänja oss vid omgivningen. Vi har börjat förstå vart vi befinner oss i förhållande till staden, även om det fortfarande är lite svårt att skilja på alla gator och korsningar.

Fyra av oss bor på gården till kontoret, men bara tre av oss ska stanna här efter nästa vecka. Just nu är det Anna, Hannes, Ida och jag (Isabelle) som bor i anslutning till kontoret. De andra tre – Maurits, John och Rikard bor på ett vandrarhem precis i närheten. På måndag kommer jag, Maurits, John och Rikard lämna Kisumu och åka vidare till våra respektive länder. Men vi är alltså än så länge fortfarande samlade och har just nu fullt upp med att planera våra kommande arbeten.

Mellan allt planerande har vi såklart hunnit äta ett antal måltider, vilket har inneburit allt från lokala chapatis och bönor till hemmagjorda specialitéer baserat på spaghetti och tomatpuré. Snittbetyget är betydligt högre på den lokala maten än vår egen kokkonst än så länge…

Idag (torsdag) har vi haft en riktigt härlig dag! Vi har varit ute på vårt första fältbesök hos bönder som samarbetar med Vi-skogen och arbetar enligt agroforestry. Totalt hann vi med sex olika gårdar, där bönderna berättade om sitt arbete och visade oss runt, vilket verkligen var superinspirerande och väldigt intressant! Vi fick lära oss jättemycket mer om agroforestry i praktiken, samtidigt som vi fick chansen att öva oss på att fotografera och intervjua. Det är regnperiod här just nu, vilket märks mest under kvällarna. Både idag och igårkväll har det spöregnat och åskat. Men som tur är slapp vi både regn och åska under fältarbetet, istället var det alldeles lagom molnigt.

Vi har det jättebra här i Kenya, och det känns toppen att vara på plats!

/ Isabelle.

Nu har vi landat!

2011-10-25T22:19:00.002+02:00

Vi anlände igår natt till Nairobi och begav oss senare på morgonen vidare mot Vi-Skogens kontor i Kisumu med buss. Den 7 timmar långa bussresa innehöll mycket nya intryck, fantastisk utsikt och ett antal skumpiga vägar med några nervkittlande stunder. Därefter blev vi upplockade av Ylva och Bosse som arbetar här nere och tog oss vidare till kontoret. Vartefter vi instationerade oss i våra respektive boenden. Vilka för Ida, Hannes och Anna är deras permanenta lägenheter för de kommande 5 månaderna, medan det för resten av oss bär av igen redan på måndag då vi med jeep ska ta oss till våra respektive kontor.

Vi har idag börjat gå igenom vår roll här nere och hur vårt arbete kommer vara uppbyggt. Ett av de större projekten vi kommer arbeta med är en handbok för bönder och anställda här nere, som ska fungera som ett verktyg och ska bli en kort sammanfattning av all den kunskap som finns inom organisationen.

Det är som sagt mycket nya intryck och många nya namn men jag känner mig riktigt taggad inför de kommande månaderna. Ylva berättade glatt också att man lätt får sällskap om man ska ut på en joggingtur, men att det också kan vara lite frustrerande då de med lätta steg, ofta barfota springer med.
/Rikard

Dan före avresedan

2011-10-24T22:24:00.001+02:00

Hannes Kjörnsberg
Lördag 22 oktober

Jag vet inte om jag talar för hela gruppen när jag skriver detta, men jag kan åtminstone säga att jag själv har ordentlig resfeber. Det är inte många timmar kvar nu. I morgon kommer var och en av oss ryckas upp ur vår respektive tillvaro i Sverige, för att sedan dimpa ner i den Östafrikanska regionen om bara något dygn. Där kommer vi att tillbringa fem månader av våra liv.

Idag har jag packat och tvättat kläder. Det känns bra att ha rena kläder när man kommer till en ny kontinent. Då visar man att man har ansträngt sig lite inför besöket. Tvättat sig och gjort sig lite fräsch. Vi kommer ju bli svettiga.

Det är många frågetecken i huvudet just nu: Hur kommer vi bo? Vad kommer vi äta? Vad kan man köpa där nere? Hur varmt kommer det vara? Är människorna snälla? Hur lång är en giraff, egentligen? Kanske kommer jag kunna svara på detta i vår.

Det är vackert i Sverige just nu. Hösten är nog en av mina fyra favoritårstider. När det är vackert. Som nu då. Luften är kylig, klar och går lätt att andas. Höstlöven sprakar i olika kulörer. Solen värmer fortfarande lite grann. Det känns lite sorgligt att lämna det här klimatet. Men jag vet att det kommer bli rätt trist i november i alla fall, när löven har fallit av träden.

Faller löven av träden i Kenya?

Flyttstädning, julfest och förberedelser

2011-10-18T09:13:00.001+02:00

Hejsan!

Nu börjar det kännas att vi är nära avresedatum på riktigt. Även fast jag har hört min egen röst mässa saker som ”Nu är det galet nära hörrni!” ungefär i en månads tid har jag börjat inse att det faktiskt är det nu. Våra rum på skolan är tömda och städade sedan i torsdags, de saker som inte kom med hem står nu undanstuvade i skolans förråd. Att packa ner täcke och kuddar i en IKEA-kasse, märka den med namn och datum, och låsa dörren bakom gjorde saken definitiv – det är nära nu!

Efter torsdagens packning och flyttstädning avslutades dagen med en julfest, eftersom vi kommer missa julen i Sverige i år tyckte vi att det var bäst att passa på. Apelsiner, glögg, russin, mandel, chokladtomtar och pepparkakor inhanlades och avnjöts tillsammans med julmusik och klädsel av låtsasgran (ett kamerastativ fick rycka in och agera julgran). Det blev faktiskt både juligt och riktigt mysigt.

Och i fredags var det dags att lämna tillbaka rumsnycklarna, så sedan i fredags är vi praktikanter utspridda lite varstans, någon förbereder sig inför resan från Luleå, ett par i Göteborg, och någon annan strax utanför Oslo. Själv befinner jag mig i Linköping där jag har letat myggnät och bläddrat i resehandböcker halva dagen. Det känns som att jag knappt kommer hinna resa iväg, jag har ju fullt upp med att förbereda mig inför resan. Idag har jag hunnit handla en hel drös bra-att-ha-saker, och tillsammans med det jag tidigare införskaffat kommer jag inte ha några som helst problem att fylla min 70-liters ryggsäck.

Nästa gång jag skriver här kommer det göras från Rwanda. Vi hörs då, och god jul på er allihop!

/Isabelle.

Höstlöv, kontorsbesök och eko-mässa!

2011-10-10T16:02:00.001+02:00

Hösten har kommit till Biskops-Arnö och idag påbörjar vi den sista veckan här på ön. Det känns lite vemodigt att vi ska lämna folkhögskolan snart. Tänk att man kan känna sin hemma efter en relativt kort period på en plats. (Undrar hur länge det kommer ta för oss innan vi börjar känna att Kenya är vårat hem…?)

Avfärden närmar sig med stormsteg. Förra veckan åkte vi in till Vi-skogens kontor. Det känns bra att ha fått en bild av hur det ser ut, det var trevligt att träffa lite folk och vi blev väl mottagna! Däremot var det nog ingen av oss praktikanter som hade ett bra svar på den stående frågan; ”Hur känns det nu då?” Finns det något bra svar på den frågan… Det känns nog fortfarande lite overkligt. Det kanske är först när vi sitter på planet som det kommer kännas verkligt!

I lördags var några av oss in till econow – en eko-mässa på munchenbryggeriet i Stockholm. Olika ekologiska och klimatsmarta företag visade upp sina produkter och lösningar. Det fanns allt från choklad och vin till tvättbollar och byggfirmor. Vi hann med en föreläsning om klimatsmarta val i vardagen och även att titta förbi Vi-skogens monter där vi fick vara med och ”gissa trädslaget”! Det var kul att gå omkring mellan montrarna och inspireras av de olika utställarna. Dessutom kom vi båda två därifrån med var sitt par ekologiska och rättvisemärkta skor!

/Anna och Ida

God dagens!

2011-10-05T10:56:00.000+02:00

Jag heter Maurits Otterloo och är den andra hälften som ska ner till Masaka i Uganda. Jag är 22 år gammal och uppvuxen i Göteborg. Innan jag anlände till denna avlägsna, men fantastiska ö, så har jag spenderat det senaste året med att bo på en iskall båt i Stockholm där jag studerat statsvetenskap och mellanösternstudier för att komplettera min kandidatexamen i Freds- och konfliktkunskap. Men bortsett från att gräva ner mig i böcker har jag efter gymnasiet arbetat volontärt på hagabion i Göteborg, drivit klubbar med bingotema och vad som känns som en mindre evighet sedan, jobbat på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion Attityd. Trivs annars väldigt bra med en kopp kaffe i handen eller i goda vänners sällskap vid ett välfyllt middagsbord. Här på ön har jag också återuppväckt ett gammalt intresse i badminton och volleyboll samt tagit i en innebandyklubba för första gången sen högstadiet. Bejakar annars glädjeligen mina nördiga intressen med att spela tevespel eller följa diverse serier.

Som mina kamrater tidigare har skrivit har vi förberett oss här på Biksops-Arnö inför vår avresa. Fem veckor som har gått otroligt mycket fortare än väntat. De återstående tre veckorna kommer innefatta bland annat seminarier i stockholm, fördigredigering av filmer samt sammanställa en tidsplan för vistelsen. Att resan är såpass snart känns fortfarande lite overkligt men det kommer bli otroligt intressant att se hur bistånd kring Viktoriasjön fungerar i praktiken.

/Maurits Otterloo

Hej alla gamla och nya Vi-skogen-blogg-läsare!

2011-09-29T16:47:00.000+02:00

Jag heter Ida Svartholm, är 27 år och kommer från Luleå. Tillsammans med Hannes och Anna ska jag bo i Kisumu, Kenya, i fem månader och sätta mig in i Vi-skogens arbete på plats, både på kontoret i Kisumu och ute på landsbygden. Vi kommer även, som jag har förstått, jobba en del från kontoret i Kitale. Det ska bli såå kul att vara där nere så pass länge och få möjlighet att verkligen se hur det kan vara att bo och jobba i ett annat land. Sen är det ju helt ok för min del att vi kommer missa hela långa, kalla, mörka vintern… Minus 30 grader och snö har ju sin charm, men jag (som har lite svårt att vänja mig vid mörkret, trots att jag är uppvuxen i norr) ser fram emot en något varmare och ljusare vinter det här året!

Jag har en masterexamen i biologi från Umeå universitet och har läst mycket ekologi, naturvård och viltbiologi. Under utbildningen hann jag med en kurs i tropisk ekologi där studieresan gick till Borneo. Det var häftigt att uppleva de kvarvarande områdena av artrik regnskog, men också väldigt känslomässigt att köra förbi till synes ändlösa områden med oljepalmplantager som bredde ut sig åt alla håll där regnskogen tidigare funnits. När man sedan ser de nybyggda skolorna och det fina sjukhuset i nästa samhälle inser man snabbt att myntet har flera sidor. För mig har det blivit allt mer tydligt hur viktigt det är att allt arbete med natur och miljö har en nära koppling till människor, och att vi inte kan döma andra som i vissa fall inte har något val. Det bästa måste ju vara om vi inser att det vi gör för miljön, det gör vi för oss själva. Genom Vi-skogen får fattiga bönder i Afrika lär sig att plantera träd och att odla på ett mer hållbart sätt. De tvingas att ta hand om sin närmiljö, för om de inte gör det finns risken att deras skörd torkar bort. De är tvingade att anpassa sig till ett klimat som håller på att förändas. Kanske är det vi här hemma som har mycket att lära av dem…

Här ute på Biskops-Arnö har vi kommit in i rutinerna på folkhögskolan och det är verkligen vackert här på ön. Förberedelserna inför resan (vilket innefattar eviga diskussioner om vaccinationer och försäkringar) fortsätter och nedräkningen har börjat…

/Ida

Hallå där!

2011-09-28T11:30:00.000+02:00

Det är jag som är Hannes och jag ska åka till Kenya tillsammans med Anna och Ida.

Jag kommer från den lilla orten Orsa i Dalarna, men föddes och växte även delvis upp i Göteborg. Jag har sedan uppväxten varit intresserad av naturen och fått med mig ett engagemang för miljöfrågor hemifrån. Jag tycker det är himla intressant att diskutera hur människor och miljö hänger samman.

Efter gymnasiet har jag hunnit göra lite av varje. Mitt musik intresse förde mig till Sjöviks folkhögskola där jag sysslade med musik i två år. Därefter har jag läst en del miljö- och utvecklingsstudier på Cemus i Uppsala, varvat med både resor och jobb. Hållbarhetsproblematiken är något jag inte kan släppa och nu har det fört mig hit, till praktikantkursen på Biskops-Arnö och fem månaders praktik på Vi-skogens kontor i Kenya.

Det är ett väldigt spännande projekt det här! Fem månader i ett för mig helt okänt land med ny kultur och utmanande arbetsuppgifter. Det är klart, lite läskigt är det. Men jag är vid gott mod och tror att det kommer bli awesome! Med viss reservation för malariahypokondri och tropiska parasiter.

När jag inte pluggar eller jobbar tycker jag om att spela gitarr och mandolin. Ibland kan det hända att jag sjunger också, om jag får feeling. Eller så hittar man mig på ett dansgolv någonstans, och då dansar jag helst lindy hop. Jag gillar också friluftsliv och att odla roliga växter. Om sommaren driver jag ett ekologiskt kulturkafé i Rättvik i Dalarna med mina vänner. Där har vi det fint och har en massa konserter och badar hela tiden!

Nu är det dags för efterlängtat volleybollspel här på skolan. I morgon är det någon annan av oss som skriver. Men jag kommer tillbaka tids nog. Vi hörs!

/Hannes

Hej från Anna!

2011-09-26T11:26:00.001+02:00

Hej!

I dag är det min tur att presentera mig på bloggen.

Jag heter Anna Swärd, är 22 år och uppvuxen på en ekologisk gård ca 8 mil norr om Oslo, i Norge. De senaste tre åren har jag dock bott i Sverige och pluggat, både på folkhögskola och på universitet. Jag har påbörjat en kandidat i Biologi och geovetenskap i Umeå och hoppas att jag ska kunna använda de erfarenheter jag kommer få från praktikarbetet på Vi-skogen i min utbildning.

Jag har alltid haft ett brinnande intresse för natur och miljöfrågor. De senaste åren har jag särskilt fått upp ögonen för det här med hållbart jordbruk, både här hemma i Norden och i tropiska länder som ex.vis Kenya, dit jag ska åka. Det ska bli otroligt spännande att lära sig mer om agroforestry och hur Vi-skogens arbete hjälper bönder i Östafrika.

På min fritid tycker jag mycket om att vara ute i naturen, jag älskar att vandra i fjällen och att åka längdskidor. Jag läser även mycket böcker, gärna historiska romaner, eller håller på med något handarbete. I somras lärde jag mig att spinna, något som jag gärna vill utveckla mer. Ett måste att ta med sig till Afrika är garn och stickor, så att jag kan sitta och sticka på kvällarna.

Det jag kommer sakna mest under resan till Östafrika är min familj och den nordiska vintern, med snö, minusgrader och skidåkning!

Vi hörs snart igen!

/Anna

...och Isabelle också!

2011-09-23T15:53:00.001+02:00

Hej!

Nu är det min tur att presentera mig lite närmare. Jag heter Isabelle Strengbom och om ganska exakt en månad åker jag till Rwanda (23 oktober lyfter planet). Jag ska spendera fem månader i Rwandas huvudstad Kigali tillsammans med Rikard som skrev här på bloggen igår.

Lite fakta om mig: Jag är 22 år gammal och kommer ursprungligen från orten Kungsör i Västmanland. De senaste tre åren har jag dock bott i Norrköping där jag har pluggat miljövetenskap på Linköpings universitet. Jag har länge varit väldigt intresserad av miljöfrågor, och har ett särskilt intresse för området hållbar utveckling. Därför tycker jag det ska bli extra spännande att åka till Kigali och få större inblick i hur Vi-skogen arbetar.

Att gå på olika loppisar eller i secondhand-butiker är ett stort intresse för mig. Annars gillar jag att läsa böcker och att dricka te i mängder. Vissa perioder får jag också för mig att jag älskar att jogga, men tyvärr skulle jag ljuga om jag sa det nu...Eftersom jag ska till ett väldigt oplatt land tillsammans med en multisportare ganska snart jobbar jag dock på att börja gilla jogging igen. Med lite tur hinner jag jobba upp någon form av kondition innan vi reser från Sverige. Det känns som att det kan vara bra för att jag ska kunna se hela glädjen av att kliva upp på Rwandiska vulkaner och bergstoppar.

Nu ska jag gå och äta middag, sen kanske jag ger mig av på en löptur...vi får se.

Vi hörs mer framöver!

/ Isabelle

John Bärj säger också hej...

2011-09-23T15:50:00.003+02:00

Hej! Jag heter John, är 27 år och kommer från Örebrotrakten. Hösten 2006 började jag läsa antropologi på Österlens folkhögskola, under februari och mars 2007 besökte jag urbefolkningar runt den ryska staden Jakutsk. Det var min första längre utlandsresa och minnena därifrån är oförglömliga. Hemkommen från Sibirien började jag läsa en Tanzaniakurs på Färnebo folkhögskola, jag praktiserade på en miljöorganisation nära Victoriasjön. Tanzania gav mersmak så jag återvände vintern 2010 som handledare för en kurs från Färnebo folkhögskola, kursens tema var klimat och hållbar utveckling. Nu, hösten 2011, står Uganda och Vi-skogen på tur.

Dagarna här på Biskops-Arnö Folkhögskola är fyllda med förberedelser. Vi studerar globala frågor såsom matfrågan, läser och diskuterar böcker och andra dagsaktuella frågor. Vi lär oss också att fotografera och filma, listan kan göras mycket lång. Fem innehållsrika månader väntar på oss, fyllda av möten. Jag har många förväntningar och är är särskilt entusiastisk över att få träffa och prata med bönder som Vi-skogen samarbetar med.

Bästa hälsningar!

John

Hej från Rikard!

2011-09-22T15:45:00.001+02:00

Nu är det dags för lite närmare presentationer av oss praktikanter och vi börjar med mig, Rikard Ledin.

Jag är en 24 år gammal värmlänning som vanligtvis är bosatt i Göteborg med flickvännen då jag inte är ute och far. Jag har länge haft ett stort intresse av natur och miljö så därför har jag bland annat studerat Hållbar Utveckling på CEMUS i Uppsala och Globala Utvecklingsstudier på Göteborgs Universitet.

På fritiden gillar jag bl.a skidor, klättring och har nyligen börjat med multisport. Kommer definitivt dra med mig Isabelle ut på äventyr och upp på några bergstoppar i de tusen kullarnas land Rwanda.

Jag har stora förväntningar inför min resa och hoppas att genom Vi-skogens arbete med utbildning och upplärning kunna vara med och förmedla budskapet om vikten av en hållbar miljö och en bättre standard för de människor som lever där. Samtidigt som jag hoppas lära mig mycket om hur biståndet påverkar i praktiken, se varför Victoriasjön låtits bli så förorenad, höra människornas berättelser och få mitt livs upplevelse.

2011-09-14T10:37:00.000+02:00

Hej på er!
Här är årets Vi-skogen praktikanter. Biljetterna till Östafrika är bokade och i mitten av oktober bär det av. För Anna, John och Maurits väntar Uganda, Hannes och Ida ser fram mot Kenya, medan Isabelle och Rikard ska spendera sina fem spännande månader i Rwanda. Än så länge har de inledande två veckorna kretsat kring teknisk utbildning, landkunskap och diskussioner kring nödvändiga försäkringar samt vaccinationer. Vi hörs snart igen!

Från vänster: Isabelle, John, Maurits, Rikard, Ida, Anna och Hannes.

sista inlägget från BA afrika.

2011-03-15T14:50:00.000+01:00

Nu sitter en mindre del av gruppen i ett av Nairobis många javahouse och räknar ner timmarna med sorg inför hemresan. Vid den här tiden imorgon befinner vi oss alla i olika hörn av Sverige och försöker förmodligen smälta ner våra intryck från vår praktiktid här i östafrika.
Under två dagar har vi haft slutmöte med Ylva vår handledare här nere på plats. Vi har fått gå igenom all material som vi alla har producerat och det är en imponerande samling med artiklar, filmer, böcker, kompendium, leaflets och mycket mer som alla grupper har varit med och gjort under dessa snart 6 månader. Vi är stolta men även Vi-skogens kontor här nere på plats, vilket känns bra för alla.
Vi har också kunnat planera vår kommande tid i Sverige där vi kommer ha möjligheten att nå ut till alla intresserade av vårt arbete genom olika forum. Först väntar Vi:s litterära båtsalong för Susanne, Johanna, Camilla T och Lisa som kommer att berätta om Vi-skogens arbete men även deras samt visa lite av arbetet som deras vi har gjort.
Annars har vi under våra sista dagar här i Kenyas huvudstad pratat mycket om vår tid vid de olika platsera, om liknelser, äventyr och människor som har gjort dessa platser till ställen som vi under dessa månader har kunnat kalla för "hem".
Med inte mycket mer att inflika från våra sista dagar som grupp nere i Afrika avslutar jag här. Nästa år kanske en ny grupp eller någon annan skriver ifrån Vi-skogens arbete här nere i Afrika, vem vet?
Tusen kramar åt er alla kära bloggläsare från hela Biskops-Arnö klassen!

2 dagar med 34 givare

2011-03-02T13:54:00.000+01:00

Från att ha varit en av mycket få mzungus (vita) i Musoma står jag plötsligt framför 34 inviga svenskar. Det är torsdag morgon och vi är på väg ut på Viktoriasjön på en båttur. Programmet som jag tillsammans med flera på kontoret satt ihop under den föregående veckan har börjat.

Den stora gruppen, ledd av Gerd och Sven-Olof, är på resa med Vi-tidningen. De har kommit för att uppleva Afrika med de stora parkerna fulla av vilddjur och de små byarna med vänliga invånare, men de vill också lära sig mer om den organisation de under många år stöttat. Min uppgift under deras besök är att organisera fältbesök och en presentation som på kort tid visar hur Vi-skogen arbetar och vad resultatet blir hos bönderna. Dessutom ska gruppen, som ändå är på turistresa, få uppleva det bästa och vackraste av Musoma. En ny och rolig utmaning för mig aldrig varit guide tidigare.

Båten lägger ut från kajen och Sven-Olof pekar åt höger och vänster. Han berättar om fåglar, ödlor och historiska händelser. Sen går allt i ett. Båtturen följs av tyginköp, lunch på kontoret, en bonde med en vacker och välskött gård, tvåltillverkning och mikrofinanser. Vi stupar alla i säng och samlar energi för att nästa dag fortsätta med en presentation och frågestund, ett besök på ATC, lunch och shopping, en plantskola och en grupp modiga och företagsamma kvinnor med AIDS.

När vi på kvällen äter en avslutande middag på Peninsula och dansar med en lokal dansgrupp vi bjudit in är jag alldeles uppe i varv. På något sätt har allt klaffat och det tighta schemat har hunnits med trots extra rundor på tygmarknaden. Omkring mig ser jag idel lysande ansikten och jag är otroligt tacksam över att fått avsluta min vistelse i Musoma men denna grupp. De har förhoppningsvis lärt sig en hel del om Vi-skogen och bönderna i Tanzania, men jag undrar om det ändå inte är jag som är den stora vinnaren. Jag har lärt mig mycket om Vi-skogen och organisation och ledarskap men kanske framför allt insupit deras livserfarenhet och fått flera unika vänner jag tänker vårda även efter att vi skiljts åt.

Några få timmar återstår i Musoma. Jag har inte förstått att jag ska lämna staden än. Vemodet uteblir och jag är glad över att slippa tårdrypande avsked. Jag ska se tillbaka på den här tiden med glädje och minnas Musoma som en liten stad där jag lärde mig så oerhört mycket under några få månader i mitt liv.

// Sara

Båttur på Viktoriasjön

Field officer visar upp trädet hon planterade på gården

Det är roligt för givarna att få se resultatet av pengarna de skänkt